Ljusets dolda mystik! - Del 12!

  • 2014-12-31 kl.12:00:00 i Novell

Dom här senaste dagarna flöt på som aldrig förr och det var redan torsdag. Jag vet inte hur många gånger som jag sprungit fram och tillbaka på toaletten, lutat mig över toaletten och väntat på att få upp min frukost. Inget hände.
Jag satte mig på locket och placerade huvudet mellan benen och försökte fokusera på låten jag övat på de här två dagarna. Jag hade satt all noterna, men det ar alltid vid ett snitt som jag inte träffade rätt på noten och det var in på tredje refrängen som jag alltid fick in fel tonläge på sången.
Åh kunde jag inte få spy en gång så jag kunde slippa mina nerver

-”Emma, det är snart din tur nu!” Chiara knackade på dörren. Jag tog ett djupt andetag, reste mig upp och tittade in i spegeln. Jag fick alltid en chock att se flickan i spegeln. Brunt hår med blonda slingor, sminkad med brunkräm och ett tunt lager med foundation och svagt rosa kinder. Svart mascara med en svart eyeliner och vit och svart ögonskugga. Jag tittade ner på mina kläder och jag bar mina favorit jeans och en blå/vit rutig blus, svart/vita tennis skor. Runt min hals låg det ett tunt rep från min svarta western hatt, som hängde bak på min rygg. Jag plockade fram den och satte den över mitt huvud och skrattade. Chiara har verkligen sinne för mode, för jag kände inte igen mig själv. Cowboy stilen är inte min grej, men jag kunde medge, att se mig stå där framför den lilla spegeln, skulle jag inte tveka att pröva på det.

Jag öppnade dörren och gick ut. Chiara stod lutad mot väggen bredvid dörren och väntade på mig. Hon log när hon såg mig.
-”Det där är så snyggt. Bara hoppas Godfrey accepterar valet av kläder för sången.” Log hon och fixade till min hatt lite bättre. Jag himlade med ögonen och vi gick ut tillsammans från biblioteket och ut på gården. Vi ställde oss bland folket, som stod och kollade på hur Alicia och hennes två kompisar dansade till deras låtval. Inget jag skulle ha valt för en tjejgrupp. Backstreet Boys - Everybody.
Ska man sjunga efter en låt kanske man ska välja en propper klädsel med. Och eftersom gänget i Backstreet Boys faktiskt är monster i videon och är fem stycken, borde Alicia och hennes vänner gjort samma som dom gör. Dansen dom gjorde var det inge fel på. Men hoppa runt i mini kjolar, tighta linnen och gulligull smink, hade jag inte valt den här låten. Den låt som skulle ha passat in på deras klädsel skulle ha vart Caramelldansen.

Dom avslutade sången med en framåt volt och kom ner i split. Jösses! Jag höll på dö av skratt och dolde ansiktet bakom händerna. Varpå dom lämnade scenen, dök en annan tjej upp på scenen. Även hon klädd i en rosa kjol med en rosa och glittrig blus. Nervös och skruvade osäkert på sig. Hon lyfter mikrofonen till munnen.
-”J-Jag heter C-Cornelia o-och jag ska sj-sjunga Br-brakeaway med Kelly Cla-Clarkson!” Stammade hon fram och blev fort röd i ansiktet, skamsen för att hon stammade. Jag tyckte synd om henne när hon stod där.
Hon vinkade bakom sig och personen som sköter musiken, startade igång musiken.
Hon lyfte micen för sent och kom av sig när hon började på de första texterna. Men kom fort igen sig och kunde starta på första versen.
Hennes röst var bra och hon träffade noterna rätt, men försökte låta som Kelly Clarkson när hon sjöng. Jag har lärt mig att försöka sjunga på mitt eget sätt, istället för att kopiera av andras röster.

-”Ni kommer få sjunga en vers, två refränger och du vet på slutet innan sista refrängen.” Viskade Chiara till mig när vi lyssnade på när Cornelia sjöng. Jag nickade. Jag visste det redan och hade suttit och fixat med min musik innan, för att få den att låta som det är sagt.
-”Bäst vi rör oss ditt för det är min tur sen.” Viskade jag tillbaka och vi trängde oss ut från folksamlingen och skyndade oss bakom scenen.
Cornelia var på sista refrängen och mitt i allt, missade hon ett tonläge och fick in en falsk ton.
Alicia stämma hördes framför oss. Hon stod med ryggen mot mig och med armarna i kors, skrattade hon hjärtligt åt flickan felsteg i sången. Cornelia kom ner från scenen, skamsen och ledsen.
-”Jamen alla är inte födda till att sjunga!” Alicia höjde rösten avsevärt, just för att Cornelia skulle höra. Alicia kastade med sitt blonda hår och vände sig om för att gå, men stannade då jag stod precis bakom henne. Hennes ansikte var hårt sminkad och den vackra blåtiran, jag gav henne för några dagar sen, låg under all smet av smink. Genom sminket kunde jag ana ett plåster som låg över hennes näsa.
Hon stirrade bara på mig när hon gick förbi mig, tillsammans med hennes tjejkompisar, och försvann bort från scenen. Jag följde hennes rörelser med mina ögon, redo att slå till, men som tur slapp det bli mer bråk.

Chiara pustade ut. Hon hade hållit andan för länge och trodde som jag, att nu skulle det bli bråk och slagsmål igen.
-”Okej, redo?” Frågade hon mig. Jag nickade. Att se Alicias ansikte och höra hennes kaxiga tal, gjorde det mig modigare än någonsin och alla nerver jag hade innan, var helt borta.
Jag gav skivan till mannen som skötte musiken och gick upp på scenen.

Framför mig på scenen hade jag jury bordet. Godfrey, Zack och Daizy satt där med papper, pennor och en varsin mineralvattenflaska. Godfey, såg inte det minsta glad ut medan Zack och Daizy, sken upp som två solar. En salig blandning av jury medlemmar, en sur en och två glada troll.
Jag lyfte micen till munnen och presenterade mig och vilken låt jag skulle sjunga. Vände mig om och nickade till mannen som skötte musiken och på en gång, med en kort paus på några sekunder, kom jag igång att sjunga dom första texterna i sången. Inte så märkvärdiga direkt.
-”Grow up in a small town. And when the rain would fall down, I’d just stare out my window.” Juryn satte sig mer upprätt i stolarna och bakom dom, hade publiken börjat vissla och applådera. Känslan var härlig och det fick mig att fortsätta vidare.
-”Dreaming of what could be. And if I’d end up happy, I would pray. Trying hard to reach out. But when I tried to speak up, felt like no one could hear me. Wanted to belong here. But something felt so wrong here. So I prayed, I could brake away.” Känslan jag hade, kändes som jag var född till detta. Att stå här, visa min talang och se alla le när jag sjöng.

-”I’ll spead my wings and I’ll learn to fly, i’ll do what i takes til I touch the sky. And make a wish. Take a chance. Make a change and brakeaway. Out of the darkness and into the sun, but I want forget all the ones I that I love. Take a risk. Take chance. Make a change and brakeaway.” Allt flöt på så fint och jag kom in på den sista versen innan den sista refrängen. Så många dagar och nätter som jag övade på låten. Hemma, på hästryggen, i duschen. Jag kände hur jag log fånigt medan jag tog i det sista jag hade, men inte för mycket eller för lite, bara precis.
Den fåniga tanken jag fick var att se mig själv stå här på scenen i mörkret. Strålkastare mot mig och hur fyrverkerier tändes och exploderade på himmelen ovanför mig.
-”And brakeaway, brakeaway, brakeaway...” Långsamt dog musiken ut, liksom min röst i samband med musiken och strax efter kom det applåder. Jag log och bugade mig till publiken och Juryn, som log lika stort. Eller ja, två av dom. Den tredje, Godfrey, såg inte ut att vara så lätt att knäcka.

Jag kom ner bakom scenen och Chiaras kastade armarna om mig och skrattade i mitt öra.
-”Herregud! Du var fantastisk!” Skrek hon och släppte mig och torkade bor en tår från ögat. Jag himlade med ögonen mot henne men jag kunde inte låta bli att skratta, för det jag nyss vart med om, var det fantastiska jag vart med om på länge. Nu var det bara att vänta tills det var dags att återigen gå upp på scenen igen och höra vilka som gått vidare till lördagens semifinal.
Juryn hade lite att göra när det skulle välja fem stycken till semifinalen på lördagen. Jag hade räknat till att vi var över tjugo stycken som kommit för att sjunga för dom och slåss om en plats för semifinalen. Jag var nummer fyra bland alla deltagarna.
Chiara föreslog att vi skulle gå till stallet och rida ut en stund, det skulle ta någon timma för dom att lyssna på alla bidragen och sen välja ut fem stycken finalister för semifinalen.

Och det var verkligen skönt att komma ut och rida igen. Jag hade verkligen saknat att sitta på hästryggen och känna vinden blåsa i håret, när vi galopperade över ängen och ner för Gamla Moorland vägen som ledde oss till stranden. Träd och buskar for förbi som i en snabb film och det enda målet vi hade var att nå ner till stranden och bada med hästarna. Hellboy, som jag olyckligvis kallat min röda valack för, galopperade på hur fort han kunde och när han såg vart vi var på väg, ökade han takten på språnget och med öronen framåt mot vattnet, kastade han sig ut.
Chiara och Lion hoppade i lika häftigt som vi och snart började hästarna skvätta med deras framhovar och vattnet for upp över deras magar och över mig och Chiara. Vi skrattade hjärtligt och fortsatte att galoppera över vattenbrynet med två glada hästar, innan vi till slut var tvungna att återvända till Vingården.
Vi hade redan varit borta över en timme.
När vi skrittade tillbaka till Vingården, blev Chiara tyst och hon tittade ner i Lions mörka mann.
-”Emma, det är något jag vill berätta för dig, som jag skulle ha berättat om för länge sen.” Började hon osäkert. På hennes kroppspråk kunde jag se hur osäker hon blev och bet sig sig i underläppen av nervositet.
-”Vad är det? Du är mer nervös än vad jag var innan.” Sa jag och väntade på vad hon skulle ha att säga. Men Chiara förblev tyst och precis innan vi skulle rida upp på den branta stigen upp till Vingården, stannade hon. Jag vände mig om och väntade in henne.
-”Jag kanske har gjort något som kanske kommer göra dig ledsen, men också glad och förtvivlad.” Började hon långsamt, hennes ögon var riktad mot Lions mörka mann och inte på mig. Jag väntade spänt på att höra mer. Hon gjorde mig nyfiken.

-”Men, jag vet inte om han kommer eller inte. Så jag vet inte om det är rätt att säga något nu och ge dig falska förhoppningar!” Jag slutade andas och stirrade på henne. Han. Han var det enda ordet som jag hörde och jag visste vem hon pratade om.
-”Me- men hur eller snarare när?” Jag försökte kontrollera min röst och få den att låta normal, men jag misslyckades.
-”Han visste inte om han skulle få ledigt, men han skulle försöka.” Fortsatte hon och tittade upp från Lions mörka mann. Hennes ansikte var sorgset, men inte vid gränsen till att gråta. Jag såg också ånger.
Jag slängde runt huvudet på Hellboy och vi galopperade upp för vägen och in på Vingården. Det unga hästfolket fick kasta sig åt sidan när jag kom galopperandes in på gården.
Jag kastade mig av ryggen på Hellboy och skyndade mig in i stallet. Slarvade lite när jag fixade i ordning honom, innan jag sen återvände ut på gården igen. Chiara hade precis stallat in Lion i en tom box bredvid Hellboy och skyndat sig efter mig.

Vi kom fram till folksamlingen framför scenen, som lyssnade på den sista artisten. Jag reflekterade inte så mycket om vad som sjöngs. Något med Candy Man var det sista jag hörde innan låten avslutades och folk började applådera igen. Jag kollade igenom hela publiken, men den jag sökte verkade inte finnas här. Inte borta vid stallet heller, eller uppe på resturangen.
Jag satte mig ner vid fontänen utanför resturangen och försökte återhämta andan. Chiara kom och satte sig ner bredvid mig. Tyst som vanligt, tills hon öppnade munnen och berättade vad hon och Derek hade gjort dom här senaste veckorna. Om hur dom träffades och vad Chiara försökt göra för att få honom att minas. Hon berättade även om hans drömmar. Först en blond tjej som sen fick en helt annan hårfärg i drömmen, samma dag som jag färgade om mitt hår.
Jag borde vara arg. Men jag kände inget sådant. Istället satte jag mig upp och la min arm runt hennes axlar.
-”Jag vet att du gör det för min skull, men det kommer vara förgäves.” Viskade jag till henne. Vi tittade bort på en grå tegelvägg, som hade scenens baksida bakom väggen.
-”Jag vet!” Hon himlade med ögonen och log. -”Avalon sa samma sak, att det är förgäves. Men du känner mig, jag ger mig inte!” Jag skrattade. Hon hade rätt. Chiara är en envis person och hon ger sig inte så lätt.

-”Skulle han komma?” Frågade jag henne. Hon gjorde en sådan konstig gest med huvudet att jag inte visste om hon skakade eller nickade.
-”Både ja och nej. Han skulle komma om han fick ledigt.” Sa hon med en axel ryckningen, som om det vore bättre?
-”Då är jag säker på att han inte kommer.” Jag ställde mig upp och höll fram min hand mot henne. -”Derek bor fortfarande kvar på Goldspur gården. Han har massor med sysslor och känner jag Jakob, kommer Derek inte alls idag!” Chiara tog min hand och ställde sig upp.
-”Men ska du träffa honom igen, vill jag följa med!” Tonläget i min röst blev allvarligt, men Chiara fattade vinken och nickade.
-”Äh kom nu!” Sa hon och slog sin arm runt mina axlar och vi började gå bort till scenen. -”Nu ser vi till att du vinner det här så vi kan åka hem! Jag är hungrig!” Jag skrattade och la min arm runt hennes midja och vi gick till baksidan av scenen och väntade på att jag skulle få äntra scenen igen.

${CommentAuthorLinkIf}

2014-12-31 kl.19:38:34

Jätte bra! :D Ser fram emot nästa del :P

Skriv en ny kommentar







★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!