Summerbreeze var varken en bra dressyr eller hopphäst, men hon var fantastiskt på distans, vilket märks på lektionen när han hellre ville sträcka ut på sig än gå i form. 
Efter lektionen red vi tillbaka till stallet. Siri som vanligt på min sida och Dylan på min andra. 
Jag kokade av ilska och var samtidigt generad. Han red här bredvid mig, sa inget, tittade inte ens på mig. 
Siri log brett. Liksom Dylan yttrade hon inte ett ord. Jag bara väntade på att hon skulle bryta ihop till ett skratt. 
"Det var en intressant lektion!" Sa hon plötsligt. 
"Beror på vad du ser som intressant? Att rida runt i en cirkel och öva på volter är inte intressant, snarare uttjatat." Svarade Dylan henne, väldigt ärlig. Siri höll sig för skratt.
"Så Dylan, har du flickvän?" Jag tittade förbannat på henne med en blick där jag dödade henne mer än en gång. Vart fick hon luft ifrån att ens fråga en så privat fråga? 
"Nej!" Sa Dylan kort. 
Vi red in på skolområdet och möttes upp av Felicity som väntade in oss.
"Stalla in hästarna och bege er till era elevhem, omedelbart!" Beordrade hon uppretat. Ingen av oss sa emot utan gjorde som hon sa. 
Vi tog hand om hästarna, gav dom deras kvällsmåltid och begav oss till våra elevhem. 
Jag hann bara lägga handen på handtaget in till jour rummet när Felicity envist körde iväg mig till mitt elevhem istället. 
Det betydde att jag var tvungen att gå tillsammans med Dylan dit. 
Jag gick sakta bakom honom, gick jag bredvid skulle jag bara störas på att ha honom bredvid mig, gick jag framför skulle jag bara börja springa hem för att slippa ha hans gröna ögon i ryggen på mig. 
Bakom var bäst, där kunde jag se honom och ha koll på honom. Ha koll på honom? 
Jag stannade och lade händer a för huvudet och försökte skaka bort tankarna. Jag vill inte ha killkompisar, det är alldeles för smärtsamt.
"Kommer du eller ska du sova ute?" Ropade Dylan från vårt elevhus. Han höll dörren öppen åt oss båda. Jag fick inse sanningen att vi bodde ihop, i samma korridor, bredvid varandra, vägg i vägg. 
Stalker var bara förnamnet. 

Jag stängde sovrumsdörren efter mig utan att så mycket som se eller tacka Dylan för den vänliga gesten att hålla upp ytterdörren och vänta in mig. Jag ville bara in på rummet, stanna där och hoppas jag slapp se honom för resten av kvällen.
Fast jag skulle behöva bege mig ut och äta förr eller senare. Matsalen skulle öppnade om en halvtimme, men var jag snabb kanske jag kunde missa honom?
Jag lade mig på sängen med händerna under huvudet och tittade upp i taket. Efter det måste jag ha somnat av tristess, för jag kvicknade till och vaknade upp i mitt mörka sovrum. Natten hade fallit utanför. Jag sträckte mig efter min telefon på nattduksbordet. Klockan hade passerat sju på kvällen. I två timmar hade jag sovit och missat middagen. Min mage kurrade till.
Men det var inte därför jag vaknade, någon bankade häftigt på min dörr, sa inget men fortsatte att banka intensivt.
"Gå härifrån!" Vrålade jag för att överrösta slagen mot dörren, men vem det än var som slog med nävarna mot dörren, blev slagen allt mer aggressivare.
"Siri?" Inget svar. Jag backade undan från dörren. Siri brukade oftast svara mig, men den här fortsatte slå, struntade i att svara.
Fort öppnade jag fönstret bredvid skrivbordet och hoppade ut i natten på gräset, utan mina skor. Slaget mot dörren slutade plötsligt.
"Du vet att det finns ett lättare sätt att lösa matte än att banka huvudet i dörren?" Sa Dylan som hängde ut med huvudet genom fönstret med en cigarett i handen.
"Jag slog inte huvudet i dörren någon försökte bryta sig in!" Snäste jag åt honom. Han öppnade munnen för att svara när hans egna sovrumsdörr genomgick samma bankande som min fick uppleva.
"Vad fan?" Sa han och vred huvudet mot sovrumsdörren.
"Öppna inte!" Skrek jag åt honom. Vem det än var kunde jag bara ana själv vem som var på andra sidan dörren, en mörk skugga med bara en sak i huvudet: döda!

Dylan rättade upp sig och fortsatte stirra mot sin sovrumsdörr. Jag kunde inte se in genom hans fönster för att se vad som hände, men ljudet av slagen mot dörren var tillräckligt för att höra.
"Dylan, hoppa ut genom fönstret!" Beordrade jag honom. Dylan lyssnade inte och ignorerade mig, han han stigit av skrivbordet med kroppen riktat mot dörren. "Dylan! Skynda dig!" Skrek jag efter honom. Dörren in till Dylans rum brakade till och det blev tyst där inne. Jag kunde fortfarande se ryggen på Dylan men inte vad han hade framför sig.
"DYLAN!" Skrek jag ännu en gång och Dylan hoppade plötsligt ut genom fönstret, tog min hand och han började springa med mig bort från vårt elevhus.
"Vem fan var det där?" Fräste han medan vi sprang förbi matsalen och vidare mot stallet.
"Har jag sagt att jag och Siri stötte på en mystiskt figur här om natten?" Sa jag nervöst när vi sprang förbi stallet och mot stallarna.
"Nej och jag antar att du inte berättade det för polisen heller?" Fräste han åt mig när vi gömde oss bakom stallarna.
Tysta stod vi med ryggen mot träväggen. Försökte kontrollera andningen efter de plötsliga löpandet. Dylan tittade försiktigt ut från vårt gömställe men såg ingen komma gående. Allt var öde.
Jag satte mig ner på gräset och lade handen över bröstet, blundade och andades ut och in flera gånger.
Efter en stund lättade det höga trycket på bröstkorgen och det blev lättare att andas, det gjorde inte lika ont i halsen längre.
"Berätta vad som hände den natten!" Viskade Dylan till mig medan han fortfarande höll utkik efter varelsen. Så jag berättade, lämnade inga detaljer utanför, inte ens den döda flickan med de vita ögonen som stirrade rakt it i intet och skriket som såg ut att ha stannat mitt i hennes dödsögonblick.

"Du borde ha nämnt det för polisen!" Viskade Dylan utan att titta på mig. Jag skrattade lågt. Berätta för polisen att jag och Siri blev jagad av en mystiskt varelse vi inte kunde säga vad det är? Jo visst.
"Och du tror polisen skulle tro oss ungdomar om en sådan sak?" Viskade jag tillbaka. Dylan rykte på axlarna.
"Polisen lyssnade under ditt förhör om flickan!"
"Ja för att flickan jag stötte på var död och var saknad men ändå inte saknad!" Muttrade jag tjurigt tillbaka. Ingen polis skulle tro på mig om en sådan sak som detta. Ingen skulle ta mig seriös.
"Jag tror kusten är klar. Jag har inte sett varelsen, vem det nu var, på en stund." Sa han när jag ställde mig upp.
"Kan det bero på att den kommer upp bredvid oss!" Sa jag skräckslaget när en gren knäcktes inte så långt ifrån oss. Jag skyndade mig bakom Dylan när han snurrade runt med kroppen mot varelsen som steg fram i skuggorna. Långsamt gled den fram över gräset mot oss, sa inget, men var helt fokuserad på oss. Huvudet och resten av kroppen var dold. Vi kunde inte se vem det var eller vem.
Vi backade undan från den. Ut från vårt gömställe och ut på öppen mark, synligt för alla att se. Det var när våra nakna fötter lämnade det våra gräset som vi ännu en gång vände på klacken, bort från varelsen och började springa. Den här gången kom ett illande vrål från skuggfiguren så det ringde i öronen.
Dylan och jag sprang in i mitt jour rum, låste om oss och satte oss på sängen, långt ifrån ytterdörren och tittade på handtaget.
Långsamt åkte den ner tills den inte kom längre, åkte upp igen och det blev tyst. Mina tänder slog mot varandra, skapade ett klapprande ljud, nu vet jag hur Siri kände sig härom natten. Dylans hand kramade om mina skakande händer vilket jag inte orkade bry mig om att putta bort, ögonen var bara fokuserad på en sak; handtaget som fortsatte att vridas ner och upp. 

Det var tidigt på morgonen som jag långsamt öppnade ögonen. Solen hade inte stigit upp hela vägen till det blåa himlavalvet utan var på väg upp långt bort i horisonten.
Hela natten hade varelsen från skuggorna försökt öppna dörren med att enbart dra ner och upp på handtaget, men långt efter två på natten somnade jag och Dylan ifrån, liksom varelsen försvann och lämnade oss äntligen ensamma.
Sängen blev otroligt trång när det var två personer som sov i den. Min nacke och rygg värkte efter den konstiga liggställningen. Jag lyckades vända mig i sängen och klättra smidigt över Dylan, även fast jag slog handen i ansiktet på honom eller stöta benen i hans ben, var det smidigt enligt mig, jag hade kunna fallit över honom istället.
Utan att se mig om skyndade jag till stallet och började med morgondagens fodring på hästarna innan dom andra dök upp. Tankarna cirkulerade runt. Var det bara en slump att jag och Siri, den första natten, stötte på varelsen för första gången? Den kanske var ute efter någon annan men jag och Siri var dom enda som var ute den natten?
"Trevor!" Jag hoppade till när en av flickornas röster skrämde mig. Hon tittade bekymrat på mig och tog foderhinken från mig.
"Du får ta mäta upp höet idag, du höll på att ge din egen häst havre!" Jag tittade mer på fodervagnen och mycket riktigt höll jag på göra den tabben.
"Jag tror jag inte är riktigt mig själv idag!" Sa jag ärligt och lät Ella ta foderhinken av mig.
"Jag kan se det! Du har mörka ringar under ögonen, du är i stallet med vardagliga kläder och håret är helt i kaos. Har du sovit dåligt?" Frågade hon oroligt när hon började fodra hästarna med rätt foder. Jag nickade bara till svar och gick till den andra delen av stallet och hjälpte till att mäta upp höet, med tankarna fortfarande på nattens skräckupplevelse. 

Jag satt ensam i matsalen. Eller ensam och ensam, vid mitt bord var jag ensam men hela matsalen ekade av elever som åt sin egen frukost, berättade återigen om deras äventyr på hästryggen.
Det var därför jag satt ensam, jag har hört deras historier förut och var less att höra på dom igen.
Istället satt jag ensam med min havregrynsgröt med hallon och blåbär och en historiebok om Firgroves historia. Jag kunde inte släppa det jag sett, två gånger dessutom, och skriket som skuggvarelsen kastade ut sig. Skriket påminde om skriker jag och Siri hörde första natten. En flicka som skriker i skräck, det var exakt samma skrik vi hörde den natten. Så frågan är, vad hade den för koppling till mordet på den döda flickan i skogen?
Om jag inte blivit så rädd kunde jag säkert kollat in flickan själv, sett hur hon dött, men fluglarverna som krälade under hennes hud fick mig redan nu att må illa.
Siri slog sig ner vid bordet med en tallrik havregrynsgröt och Dylan på min andra sida.
"Du kunde ha väntat på mig!" Sa Siri tjurigt och tog en rejäl sked från gröten, stoppade in det i munnen och spottade ut det. "Hur kan du äta detta? Smakar inte ett skit!" Hon reste sig upp och gick iväg för att en kort stund senare komma tillbaka med en ny tallrik med frukt och fattiga riddare som hon anföll direkt och njöt av det, som ett rovdjur.
Dylan åt själv på en rostad smörgås med ost och marmelad och drack svart kaffe, vad han nu fick tag på det?
"Så vad har du fått reda på!" Undrade han och pekade på den öppna boken bredvid min gröttallrik.
"Inget. Boken skriver mycket lärorik fakta om hur Firgrove blev ett internat men det står inget om varelsen från igår kväll eller något speciellt om mord!" Suckade jag och bläddrade ytterligare ett blad, jag hade inte hunnit läsa så långt och boken var tjock, jag hade mycket att gå igenom.
"Vad hände igår kväll?" Undrade Siri som stannat upp med sitt rovdjurs ätandet av den stackars fattiga riddaren. Dylan berättade medan jag fokuserade på läsningen, jag var allt för fokuserad tills Siris telefon, med gårdagens nyheter hamnade framför min näsa, där en bild på en flicka dök upp och ordet mördad.

"Är det hon som är mördad?" Sa jag och plockade upp telefonen.
"Ja hon blev identifierad igår, jag har aldrig sett henne så jag misstänker hon försvann samma dag hon anlände till skolan!" Sa Siri medan hon sysselsatte sig med att plockade bort gröna vindruvor från de små grenarna.
"Inget namn står. Dom vill väl inte gå
ut med det?" Jag läste vidare. "Knivskuren?" Viskade jag plötsligt.
"Ja, hon hade ytliga sår på armarna och benen efter en kniv. Tror en polis kommenterade om att det såg ut som hon blivit tömd på blod!" Viskade Siri tillbaka med munnen full av vindruvor.
"Proppa inte i dig, du sätter det i halsen!" Varnade jag henne, jag visste hur glupsk hon kunde bli när hon var hungrig.
"Vem skulle mörda på en skola där lärare har ögonen i nacken på en?" Undrade Siri fundersamt.
"Det är bara Felicity som har ögon i nacken på dig. Jag och Dylan var ute igår på natten och inte en kotte syntes till!" Påpekade jag till henne. Inte en ända människa såg vi och det var väldigt unikt eftersom Felicity aldrig lämnade sin post.
"Så vem är det då? En lärare?" Undrade Dylan som hoppat in i samtalet, varför följer han fortfarande efter mig?
"Största sannolikhet! Dom känner till skolan, skogen och området som som sin egen hand, varför inte?" Sa Siri när hon svalde ner den sista vindruvan och gav sig på clementinen.
"Du vill vara sätta dit Felicity, det är därför du misstänker henne!" Log jag och stängde igen boken, jag fick fortsätta senare när det var lite lugnare.
"Kanske det, men om hon aldrig varit vid sin post som det är tänkt låter det väldigt misstänksamt, det skulle bara ett nöje att sätta dit henne för mord!" Hon lyste upp och gned händerna mot varandra med ett elakt flin på ansiktet. Jag tittade på Dylan som för första gången sen vi sågs, log mot Siris beteende. Hade Siri fel kanske? 

"Men varför skulle en lärare döda en, helt till synes, oskyldig elev?" Vi fortsatte in på ämnet när vi begav oss av till våra elevhem.
Siri hare fortfarande stallsysslor att göra innan hon var klar för dagen, liksom Dylan också, men som envist följde efter mig istället.
Det var Dylans fråga till mig när vi kom in på elevhuset som vi också delade med dom andra två killarna.
Vi mötte dom i hallen, sa några ord innan vi fortsatte till våra rum och dom fortsatte ut genom dörren.
"Jag vet inte. Varför skulle en lärare gå runt och döda med kniv? Måste finnas mindre farligare vapen att släpa runt på!" Jag vände på Dylans fråga till något vi borde fundera mer över.
"En kniv låter inte när den används!" Påpekade Dylan och trängde sig in i mitt rum, förbi mig och kastade sig ner i sängen med händerna över huvudet.
"Så en pistol eller gevär skulle vara mer dynamiskt vapen att ha med sig, ett skott och hela skolan samlas. Jag förstår din poäng och sen bjöd jag inte in dig!" Sa jag irriterat. Dylans skitiga ridskor låg och smutsade ner min säng.
"Jag vet, jag bjöd in mig själv, har du problem med det?" Undrande han utan att dra upp läpparna i ett leende. Dylan hade bestämt sig för att stanna.
"Du kan åtminstone ta ner skorna från sängen." Muttrade jag och sparkade av mig mina innan jag satte mig på skrivbordsstolen med boken kvar i famnen. Jag hade fortfarande mycket att gå igenom och det skulle aldrig hända nu när Dylan låg där på sängen med hans gröna ögon riktade mot mig. Jag hade svårt att tolka dom, var han arg på bara mig eller bara arg på allt i allmänhet?
Nej han var inte arg, snarare grinig och tjurskallig, tog initiativet själv fast han inte var bjuden, kom ändå och ingen vågar att avhysa honom.
Jag står fast vid min iakttagelse: stalker! 

Efter en lång och utdragen dusch, återvände jag till mitt rum för att byta om till skoluniformen. Inne där hittade jag Dylan som fortfarande inte lämnat mitt rum eller min säng. Han hade somnat och andades djupa och rytmiska andetag.
Någonstans när jag drog upp byxorna, knäppte igen dom och sträckte mig efter min vita skjorta harklade Dylan sig.
"Jag tog inte dig för att ha en tatuering!" Sa han. Jag vred på huvudet mot honom.
"För jag skyltar inte med den helt enkelt, den sitter så pass att den blir dold bakom kläderna!" Sa jag lugnt och stoppade in armarna i skjortan.
"En orm med glasögon? Ovanligt, vad är historien bakom den?"
"Varför tror du det finns en historia bakom den?" Frågade jag honom fast jag visste att det var självklart att tatueringen hade en en historia bakom sig, jag har aldrig visat den för någon och Dylan var den första som sett den, oturligt nog.
"Det är normalt med en tatuering på en orm men inte en orm med glasögon! Vill du berätta vad den betyder?"
"Nej!" Sa jag direkt. Varför i hela friden var han så nyfiken på något som han inte hade med att göra?
"Har du inte stallsysslor att göra?"
Frågade jag honom, han visade ingen tendens på att lämna min säng.
"Jo, men jag byte bort min del till Siri mot att hon fick min nästa dessert!" Sa han och skrattade. Han kunde skratta alltså?
"Vänta nu? Vi får aldrig dessert i matsalen?" Sa jag plötsligt.
"Nej jag vet, men det verkade som Siri glömt bort!" Han fortsätta skratta åt hans deal med Siri.
Siri skulle döda honom om hon kom på det själv. Jag kunde inte låta bli att skratta tillsammans med Dylan, för det självklart att Siri erbjöd sig om det var mat med i avtalet.
Fortsättning följer...