Mörkret före gryningen - Kapitel 6!

  • 2015-10-30 kl.12:00:00 i Novell

Med boken under armen och Dylan gäspande bredvid mig begav vi oss ut igen. 
Som vanligt var dagen som den alltid brukade vara men på fredagar var det alltid lite mer full fart på eleverna. En del elever åker hem under helgen medan andra stannar kvar då dom har alldeles för lång resa hem, som mig och Siri. Vi båda var annars bosatta i Skördebygden, vilket var en bra bit härifrån för att hålla på att lasta hästar fram och tillbaka. Det som var ännu bättre med fredagar var också att under helgen fick vi rida ut hur mycket vi ville så länge vi inte rider ut ensamma. 
På skolan under helgerna var det bara en ända lärare som stannade för att ha koll på dom resterande elverna som valt att stanna kvar, men som också hade koll så det inte festade eller tog med sig in alkohol på skolområdet, vilket är strikt förbjudet. 
"Vad Siri ser munter ut!" Sa Dylan när vi kom fram till stallet. Siri kom emot oss med spån och hö i håret. Med tanke på den mordiska blicken hon hade var hon på krigsstigen. 
Vi stannade, tog avstånd från henne.
"Vad har hänt?" Frågade jag henne, försökte låta bli att skratta, vilket blev allt svårare ju längre stund jag tittade på henne. 
"Behöver jag säga det? Felicity är vad som hände!" Fräste hon och gjorde ett tappert försök med att borsta bort höet och spånet från håret med händerna i en kloliknande borste. 
"Jag var speciellt utvalt för ett speciellt uppdrag, som hon så vackert kallade hö stapling!" 
"Det förklarar höet i håret men inte spånet i håret eller i kragen?" Siri lyfte på kragen och en handfull spån ramlade ner bredvid hennes fötter, lite som konfetti. Jag flinade men stretade emot att inte skratta, det blev allt svårare. 
"Spånet var en olycka, jag gick förbi en box som Alex höll på att mocka ur och kom i vägen för hennes grep och spånet med bajs träffade mig i ansiktet och nacken. Åh den där desserten skulle sitta fint sen efter en sådan här dag!" Suckade hon medan Dylan log brett bredvid mig och vi båda visste, att hennes dessert var ett minne blott.

Enda fördelen med fredagar var att alla elever hade bara en lektion, ett extra val där eleverna får lära sig något från någon som inte utbildar detta på någon annan skola, ett individuellt val där hästhållning inte ingick.
Men allt annat spännande, matlagning, bakning, hantering av blommor med mera. Mycket fanns att välja på men jag hade valt ett annat ämne som jag ansåg var väldigt intressant då jag läste det för första gången, nämligen: arkeologi med Professor Jura.
Jag älskade dessa lektioner för det fick mig att tänka på allt annat. Som hästar, Siri, matte, Felicitys genomträngande ögon som borrar sig in i våra nackar, men sådan lycka varar aldrig för evigt, speciellt denna dagen rann känslan av lycka av mig när jag gick till Professorns hus, tillsammans med Dylan, som även han gick som elev hos Jura.
Tjurigt satt jag längst bak i klassrummet, stirrade ner en fyrkantig låda i trä fylld med finkornig sand. Bredvid lådan, på vänstra sidan, låg en väldigt liten spade och en pensel. På lådans högra sida låg ett anteckningsblock och en bläckpenna. Detta var för att lära oss analysera föremålen vi hittar i lådan.
Dylan hade placerar sig länge fram med exakt samma föremål framför sig, såg sig aldrig om efter mig.
Det som jag trodde skulle blir en härligt lektion, urartade sig till hatiska blixtrar från mina ögon som sköt Dylan i ryggen, som jag misstänkte lade märke till det. Han sätt att andas med ryckiga andetag, antog jag att han skrattade åt mig. 

Det var väl så som resten av lektionen fortsatte. Jag försökte fokusera på att dokumentera föremålen som Professor Jura begravt i den lilla mini sandlådan, men Dylans dolda hånskratt var det ända som mina ögon inte kunde släppa fokus på och det slutade med att allt mitt dokumenterande såg ut som svarta hål från yttre rymden.
Vid lektionens slut, var jag först ut, fortare än kvickt, efter att min tjocka historiebok om Firgrove, hade träffat Dylan i bakhuvudet och för resten av dagen fram till lunch lyckades jag undvika honom.
Vid lunchtid insåg jag att jag blev tvungen att möta honom. Att slå en bok i huvudet var osjysst och jag hade ingen rätt att göra det, men det var något med Dylan som jag inte klarade av att se eller höra på.
Hans intensiva gröna ögon som stirrade rakt in i min själ så fort han fick en öppning. Jag ryste till omedvetet och slog handen för ögonen och gnuggade, förhoppningvis försvann känslan jag precis kände. Trodde jag.
Inne i matsalen var det fullt ös på eleverna som kastade i sig maten för att hinna med att rida en sista gång innan det var dags för hemfärd under helgen.
I bottre änden av matsalen satt Siri och skrattade tillsammans med Alex och Dylan. Dylan skrattade inte, han var mer fokuserade på maten på tallriken än att hänga med i Siris skämtsamma samtal.
Jag satte mig ner bredvid Siri med Alex på min ena sida och Dylan framför mig.
Han tittade inte upp för att möta mina ögon. Än se på mig.
"Har ni tänkt på att det är fredag idag?" Undrade Siri och skoppade in en stor portion av köttfärslimpan i munnen.
"Jag tror alla vet att det är fredag!" Svarade jag henne arrogant.
"Ja men visa att det är fredag och inte måndag! Ni båda uppför er som om helgen precis har slutat!" Jag himlade med ögonen och tuggade på en morotstav.
Jag kände hur det blev svårt att svälja när jag kom och tänka på att det var fredag. Många elever skulle åka hem och bara ett fåtal skulle stanna kvar och vilken lärare är tänkt ska stanna i helgen? Om försvinnande och morden fortsätter? Vem är det vi ska akta oss för?

"Fredag säger du?" Dylan tittade upp efter att ha stirrat ner på sin tomma tallrik för att möta våra blickar när han äntligen yttrade sig.
"Det betyder att vi är ensamma, mördaren kan fortfarande vara lös och ingen vet vem det är? Till och med polisen har svårt att finns tillräckligt med DNA bevis på den döda flickan så hur ska vi överleva en helg?" Sa han bryskt, hans gröna ögon mötte mina, han visste att jag hade tänkt exakt samma sak.
"Men kom igen Dylan! Vi har ju redan gått en halv termin i skolan, jag tror vi överlever en helg till!" Skrattade Siri åt honom. Alex log osäkert bredvid mig men hon verkade hålla med Siri. Dylan skrattade inte, istället sökte han stöd hos mig. Jag tuggade vidare på en annan morotstav för att slippa möta hans ögon.
"Vad säger du Trevor?" Frågade Siri i Dylans ställe. Jag ryckte på axlarna. Jag ville inte svara honom. Jag var nog den ända som kunde se att Dylans stirrande betydde mer än vad Siri och Alex såg, jag såg en uppretad blick som ville att jag skulle hålla med honom och sen som även sa att vi borde tala ut.
Jag svalde ner bitarna av morot, sköt tallriken ifrån mig och ställde mig upp, liksom Dylan.
"Ska du gå?"
"Ja, en person som oftast ställer sig upp från ett bord ska oftast gå någonstans, ensam!" Mumlade jag lågt till Siri.
Jag behövde rida ut, jag behövde sitta och samla tankarna på ryggen på Pärlan och slippa se och tala med Dylan, än mindre slippa se honom.
Jag lät tallriken stå kvar på bordet och lämnade matsalen, med Dylan bakom mig. Vid den tidpunkten insåg jag att jag aldrig skulle få rida ut ensam, än mindre få tänka själv. Dylan hade bestämt sig, han skulle rida ut tillsammans med mig, oavsett om jag gillade det eller inte.
Förbannade stalker!!

Mitt tappra försök att ordna en ensam ridtur var förgäves. Felicity kunde inte tillåta mig rida ut ensam med tanke på mordet och försvinnandet som härjade runt skolan, hon ville inte ta på sig ansvaret om något hände mig eller någon annan elev på skolan.
Uppgiven sadlade jag och tränsade Pärlan, som idag var pigg och redo, för en promenad ute under fria.
Dylan hade redan utrustat färdig hans vita arab och väntade på mig. Jag låtsades hela tiden som om jag hade massa kvar att göra på Pärlan, men efter att hon otåligt började skrapa med hoven mot boxgolvet, var det dags att sluta slingra sig, det var dags. Nu eller aldrig.
Pärlan hade något större steg än Dylans häst så vi båda låg före honom när vi skrittade på Firgrove vägen mot Firgrove bron. Det var tänkt att vi skulle vända där och rida hem igen, men Dylan fortsatte vidare till vänster på vägen som låg ovanför Äppellunden.
"Vart ska du?" Ropade jag efter honom. Varför brydde jag mig? Jo för det är tänkt vi ska hålla ihop.
"Jag rider ser du väl?" Svarade Dylan ironiskt och fortsatte skritta vidare. Hans vita arabsto vände sitt vita huvud efter Pärlan när vi inte följde efter och tillslut stannade hans häst helt, vände sig om och frustade.
"Kommer du eller? Tillii vill tydligen ha sällskap av Pärlan!" Sa han när hans svaga tappra försök till att få fortsätta ridturen på sin arab, som var helt förgäves. Hon vägrade gå om inte Pärlan följde med.
Jag suckade uppgivet men snuddade med hälarna i sidan på Pärlan, som gladeligen följde efter Dylan och Tillii. Och en glad Tillii fortsatte skritta, med öronen framåt och lyckligt att hennes svarta kompis följer efter henne. 

Vad jag inte kunde förstå, nu när vi red här på vägen förbi Äppellunden, var hur mitt liv helt plötsligt hamnade upp och ner. Jag hade Siri som är en av mina närmsta vänner och jag har alltid hängt med henne utan att jag hade någon annan speciell elev i min närvaro, men så fort jag fick se Dylan första gången, har han hängt efter mig som ett kardborreband fastklistrad i min rygg.
Vart jag än gick eller fanns så var han där, bredvid mig. Personlig utrymme eller lack på respekt var något han inte förstod sig på och verkade heller inte vara intresserad att förstå dess innebörd.
Jag skakade på huvudet medan vi fortsatte skritta fram på vägen. Ganska snart kom vi till en stod som smalnade av där små björkträd växte vilt på hedarna på våran vänstra sida. Dylan stannade in Tillii och väntade in oss tills jag och Pärlan red upp bredvid dom.
"Vill du kanske berätta varför vi rider här?" Frågade jag syrligt utan att titta ner på honom.
Pärlan hade lite högre manke än Tillii så jag satt högre upp än vad han gjorde.
"Inget speciellt! Vi behöver prata ut. Speciellt om den utstickande bulan jag har i bakhuvudet!" Svarade han mig lika syrligt tillbaka.
"Det hade vi kunnat gjort på skolan!"
"Vi är ensamma här och slipper nyfikna och uppspärrade öron!" Kontrade han och red av vägen och in mellan björkarna. Irriterar suckade jag och red efter honom tills han stannade av till halt och steg av Tillii.
"Jag tänker inte sitta av!" Sa jag bittert. Det var nog det sista jag ville.
Dylan stirrade tillräckligt länge på mig för att se mig, motvilligt, stiga av sadeln och stå framför honom.
Han förblev tyst. Han kunde inte ens avfyra ett leende när jag gjorde som han ville, istället tog han min hand och drog mig mot ett träd som var omgiven av buskar, släppte min hand och lade sig ner på gräset med händerna under huvudet. Jag stod kvar. Armarna var korsade över bröstet och jag stampade nervöst med foten. Vad ville jag göra nu? Eller den rätta frågan var:
Vad ville Dylan egentligen? 

"Väntar du på en inbjudan?" Frågade Dylan med ögonen slutna. Genom björkträdets glesta grenar sken solen honom rakt i ögonen.
"Hur vet jag att du inte är mördaren?"
"Vill du visitera mig? Varsågod!" Han låg kvar utan att resa sig upp, istället höjde han händerna uppåt, men sänkte dom lika snabbt när jag inte gjorde en ansats till att visitera honom.
"Du kanske bär ett vapen bakom ryggen!" Påpekade jag.
Dylan suckade, stället sig upp. Han ställde sig framför mig, nära och tog mina händer och placerade dom bakom hans rygg.
Genast ryckte jag tillbaka mina händer och backade två steg ifrån honom.
"Hade jag varit mördaren kanske jag redan hade dödat dig natten då vi sov i samma säng!"
"Det bevisar inget!" Sa jag envist. Jag visste att han inte var mördaren, jag behövde bara en undanflykt från att slippa sitta bredvid honom på gräset.
Dylan lade sig ner igen.
"Jag är ingen mördare. Hur skulle jag annars kunna förklara den där skuggvarelsen som härjar omkring på nätterna?" Muttrade han syrligt, mina falska anklagelser gjorde honom mer arg än vad han var innan.
Motvilligt satte jag mig ner bredvid honom men med en meter emellan oss.
Dylan klappade på den lediga platsen bredvid honom.
"Jag bär inga vapen och tänker inte skära halsen av dig. Sätt dig närmare!" Uppmuntrande han mig.
"Om du tror jag tänker sätta mig ännu närmare nu kan du glömma det!" Sa jag bryskt och drog upp knäna till hakan och kröp ihop till en boll.
Med ögonen riktat mot Pärlan och Tillii önskade jag nu att vi hade ridit hem, för nu kändes det som att allt blev en obehaglig känsla jag inte visste hur jag skulle tackla och oanade känslor steg upp från bröstet. 

"Dom kommer inte springa iväg och lämna oss." Jag tittade på Dylan som kisade på mig med ena ögat öppet. Hur länge har han tittat på mig?
"Jag tror inte dom kommer lämna oss, så länge som det finns gräs finns det ingen anledning för Pärlan att dra iväg!" Sa jag lågt och fortsatte titta på min häst. Hon såg så vacker ut i skuggan. Hennes svarta päls fick en mörkare färg, glansig och förmodligen silkeslen. Hon hade allt en häst behövde, förutom hennes envishet som kunde sätta mitt egna humör på prov. Jag log.
"Vad ler du i?"
"Jag kan inte låta bli att tänka på hur Pärlan och jag kunde klicka ihop som vi gör. Hon är vacker att se på, en flickas eller pojkes drömhäst, men under den svarta pälsen döljer det sig en envis och lat märr!" Skrattade jag. "Jag är inte ens envis men trots det kan jag inte låta bli att älska henne!"
"Det är väl normalt! Tillii var en problemhäst när jag fick henne, sparkades, bets, stampade mig på fötterna med vilje. Hon hatade allt och alla, men så kom den dagen, efter flera år med slit, som hon lät mig tränsa och sadla henne, rida ut på en promenad i flera timmar utan att jag tuggade dam efteråt! Trots det kan hon ha dåliga dagar hon också, liksom jag och det märker hon av!" Berättade Dylan, han hade satt sig upp nu och tittade på våra betande hästar.
"Så du menar att när Pärlan är envis är det på grund av mitt dåliga humör?"
"Hästar har ett sjätte sinne. Dom känner direkt om deras ryttare är på dåligt humör, inte konstigt att dom är envis då, om inte hundra gånger värre!" Dylan log, inte ett brett leende, men ett snett bländade leende med tindrande ögon som inte kunde slita blicken från hästarna som betade på en och samma grässtuss.
Jag ville inte erkänna det, men nu när jag fick se att Dylan kunde le, kunde jag känna den här oanade känslan jag kände tidigare stiga upp till hjärta, som slog hårt mot bröstkorgen så det gjorde ont.
Siri hade nog haft rätt i alla fall. 

"Vill du kanske förklara bulan jag har i bakhuvudet?"
"Vilken bula?" Frågade jag förvånat.
"Bulan i mitt bakhuvud som orsakades av en kraft från en svingande tjock historiebok!" Fortsatte Dylan och det gick upp för mig vad han menade.
"Jag vet inte. Jag har inget direkt svar på varför jag gjorde så!" Sa jag genant. Det finns inga ursäkter för min plötsliga handling från klassrummet.
Långsamt slöt jag ögonen och öppnade dom igen.
"Förlåt, det var inte meningen. Men du irriterar mig till bristningsgränsen. Du är så närgången, irriterad och arg. Du är som ett irriterande plåster!" Jag satt på knä framför honom, gjorde massa obegripliga rörelser med armarna. Jag kunde inte kontrollera min röst eller mina känslor så allt jag känt sen senaste tiden, kastade jag över på Dylan.
Andfådd stirrade jag på honom, slet inte bort min blick, väntade på en reaktion, som jag fick till slut.
Dylan log ett brett leende innan han bröt ut i skratt. Han förvandlades till en helt annan person och hela hans ansikte och kropp fick ett helt annat lyster. Det mörka och gråa molnet jag sett ovanför hans huvudet absorberades och långsamt föll solen över honom.
Men varför skrattade han? Jag försökte för en gång skull vara arg, säga mitt sanningens ord, också skrattar han åt mig?
"Dylan, det är inte roligt! Detta är min åsikt och du borde inte ta den som ett skämt!" Fräste jag och satte mig ner som en säck potatis. Varför försöker jag ens?
Dylan slutade skratta, men han log fortfarande när han tittade på min säckiga ställning.
"Jag vet. Det är därför jag skrattar. Det är första gången jag ser dig arg och jag hoppas det inte är den sista!" Svarade han till slut, med viss kontroll på rösten som när som helst var på väg att bryta ut i skratt igen.
Jag mötte hans gröna ögon som log mot mig och jag kunde se en helt annan aura skina om honom.
Hade jag hört honom rätt?
Fortsättning följer...

Skriv en ny kommentar







★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!