"Vad fan..?" Sa vi samtidigt och kastade oss upp från stolarna och tryckte ansiktena mot köksfönstret, tittade ut och försökte se något genom mörkret, men natten förblev stilla.
"Vem skrek?" Undrade jag.
"Jag kan namnen på flesta elever inte hur de låter när de skriker!" Sa Siri sarkastiskt. Jag himlade med ögonen och skyndade mig till hallen, Siri följde efter strax mig med exakt samma tanke.
Vad det än var som skrek lät det som om någon behövde hjälp.
Ute var det svart. Natten hade fallit över skolan och det var långt före läggdags. Luften var varmt men fuktig, en dimma hade börjar stiga från marken och det såg ut som om vägen var skapad av dimman.
Siri höll sin hand i min när vi lämnade elevhuset och gick mot fiket, som också var skolans matsal. Skriket kom härifrån, eller det kom från någonstans men det lät i närheten av mitt elevhus.
Siri stannade tvärt och höll ett krampaktigt tag om min hand, stirrade ut i mörkret över vägen av dimma. Framför oss steg en person upp från dimman, klädd i en lång svart hölje som dolde hela kroppen. Den svajade oroligt, såg ut att tippa omkull när som helst, tills den rättade upp sig och höll ut armarna, tittade upp mot den becksvarta skyn innan den sen vände sig om, långsamt, tills den stod med kroppen helt mot oss.
Siri skakade bredvid mig, underläppen dallrade osäkert och hennes krampaktiga tag om min arm blev ett hårdare tag av rädsla. Hon svalde.
Varelsen rörde sig mot oss när vi backade, men ju fortare vi backade undan desto fortare rörde varelsen mot oss.
"Spring!" Sa jag och började springa iväg med Siri bakom mig. Varelsen fortsatte följa efter oss. Det såg ut som den gled över dimman än sprang. När vi försvann bakom kröken på ett elevhus kastade jag in Siri och mig bakom en stor sten, tryckte ihop oss och gjorde oss liten för att inte bli sedda. Inget hördes från varelsen, varken steg eller andetag, det var en orolig tystnad. Siri skakade okontrollerat bredvid mig. Från hennes ögon rann tårarna okontrollerat.
Vad fan var det för sjuk jävel?

"Vi kommer dö! Vi kommer dö!" Upprepade Siri hela tiden medan hennes händer skakade kraftigt. Jag tog tag om hennes händer, höll dom hårt, försökte uppmuntra henne att det inte var sant, men jag ljög lite för mig själv. Vem det där än var så var den absolut ute efter oss. Vi dök upp vid fel tillfälle! Var den än var blev vi bytet för den.
En gren knäcktes bakom stenen. Siri började skrika och fick panik. Hon ställde sig upp och började springa. Jag vet precis strax bakom henne. Vi rundade husets baksida och fortsatte till framsidan av elevhuset.
Natten kändes ännu mörkare och vägen av dimma hade höjts sig till midjehöjd. Vi badade fram i dimman, fort och rörde oss mot stallet. Jag hade fortfarande jour på morgonen så vi skyndade oss till rummet, men precis vid första trappsteget stelnade vi till när något sprang bakom oss. Vi snurrade runt när ljudet kom närmare och Siris skrik ekade skräckslaget genom natten.
"Vad gör ni ute nu?" Felicitys ficklampa lyste oss i ansiktet. Hon hade kommit ut från stallet precis när hon sett oss smyga om natten, sur och grinig för att vi elever inte låg.
"Vi hörde ett skrik och..."
"Jag bryr mig inte vad ni hörde. Ingen elev får vistas ute mitt i natten!" Fräste hon åt oss. Våran egna förklaring viftades bort och hon ville inte höra våran egna version av historien.
"Siri, bege dig omgående till ditt elevhus och stanna där tills i morgon!" Beordrade hon Siri.
"Ka- kan Tre-trevor bara fö-följa med mig h-hem? Jag vågar in-inte gå själv!" Snyftade hon. Felicity tittade på mig innan hon sen tittade på Siri och suckade.
"Visst, jag stannar här tills Trevor kommer tillbaka!" Sa hon och stampade irriterat med foten medan jag följde med Siri till hennes elevhus. Jag vände mig om en sista gång mot Felicity, hennes svarta kappa påminde mycket om den som varelsen hade på sig. 

Jag följde med Siri till dörren och skyndade mig tillbaka. Efter nattens jakt vågade jag inte stanna ute längre än nödvändigt. Felicity stod inte ute och väntade på mig som hon sa, men jag orkade inte själv vänta på henne utan gick upp för trappstegen och in på mitt rum. Innan jag stängde dörren hörde jag hur någon frustade bakom mig.
En rysning for genom kroppen på mig så nackhåren reste sig. Jag vände mig långsamt om, men det fanns inget där. Vad eller vem det var som frustade måste ha varit en häst från stallet. Jag tittade mot stallet men stalldörrarna var stängda så det var omöjligt att höra en häst. Dimman hade höjt sig ännu en snäpp och genom havet av dimma kom en skuggad figur på en mörk häst och red förbi. Inga ljud av hovar hördes utan gestalten gled förbi jour rummen och ut från byn. Varelsen som satt på hästryggen var densamma som jagade mig och Siri tidigare ikväll.
Jag svalde, såg mig omkring, kollade om kusten var klar innan jag försiktigt stängde dörren till rummet och smög efter varelsen när den lämnade skolan och gled ner för backen och upp mot skolans Championat område.
Någonstans i närheten av skogen hoade en uggla, som om natten behöver mer skräckupplevelser än det redan var.
Varelsen fortsatte förbi Championatet och upp i skogen där den plötsligt upplöstes av nattens skuggor. Jag tittade fram bakom stammen på granen och kiknade med ögonen för att se vart den tog vägen, men figuren var som uppslukad av mörkret. Dimman blev allt högre och tjockare, det blev svårt att se vart jag var eller vart jag satte fötterna.
Det gick inte ens att se vart skolans mur av trä var.
Jag snubblade fram över rötterna som stack upp under dimman och jag gjorde allt jag kunde för att undvika från att snubbla tills jag stötte i en rot större än dom andra och jag föll framlänges över något mjukt och kallt... 

Mina händer försvann ner i den våra jorden och barren stack in under den tunna skinnet på handflatorna. Jag försökte se vad jag snubblat på men mörkret tillät mig inte.
En mask krälade över handen, panik skakad jag bort masken innan jag började leta efter min telefon. Den hade en inbyggt ficklampa, om jag använde den kunde jag se bättre. Ännu en mask krälade över min andra hand. Varför just nu? Med den handen jag skakade bort masken, kände jag en mask som fortfarande kröp på mig och när jag höjde handen närmare ögat kunde jag se att den var vit med en liten svart topp. Jag har bara sett en sådan mask en gång innan, detta var en magot, en flugmask innan puppstadiet. Ännu en gång viftade jag med handen för att få bort den. Men vad gjorde den i skogen helt ensam?
Jag fortsatte leta efter telefonen innanför tröjan, i fickorna på byxorna innan jag sen började treva efter den på marken. Så klart jag tappat den om den inte fanns i fickorna där den skulle vara.
Jag letade blint med händerna över den våta, jordiga marken, kastade varje sten och kotte jag stötte i. Envist letade de energiska maskarna efter något att äta efter att ha lämnat den torra jorden för att komma upp i fukten. Tills slut kände jag hur mina händer hamnar över en rektangulärt och tunt föremål. Jag kände efter ett par gånger för att konstatera att det var min telefon.
Jag öppnade skärmen och letade efter ficklampan och aktiverade den. Jag började med att lysa på marken. Panikslaget över att se alla magotlarverna, som krälade på marken, kastade jag mig åt sidan med ryggen mot en trädstam och riktade telefonens ficklampa mot roten jag snubblade över.
Mina ögon spärrades upp, kroppen frös till och jag tappade förmågan att andas. Kroppen lydde inte, rösten svek mig och min mage vändes ut och in på mig när mina vilt spärrade ögon mötte ett par vita kalla ögon som stirrade på mig från marken där magotlarverna avnjöt en rejäl nattlig måltid. 

Ögonen var helt vita. Det gick inte ens att se ögonfärgen eller pupillen på flickan. Ögonen rörde på sig, som om flickans fortfarande levde, men bakom ögonen levde larverna på att äta upp det ruttna köttet som om det var en delikatess. Huden på flickans döda kropp gick som i vågor när larverna levde om under huden. Jag lutade mig framåt, hulkade och kände hur min middag från innan lämnade min mage och for igenom munnen, förbi tänderna och ner på marken. 
Jag började skrika. Uppenbarelsen av flickans döda ögon, huden full av larver och ögonen som stirrade på mig. 
Hennes mun var öppen. Som om tiden stannat helt från hennes dödsögonblick, skriket var det sista som lämnade henne och lämnade hennes min öppen. 
Ut munnen ramlade larverna ut men letade sig sakta tillbaka in igen för att fortsätta på måltiden. 
På vingliga ben ställde jag mig upp med trädets stam som stöd. Ställde mig med huvudet mot stammen och ännu en gång kräktes. Mina byxor hade vita magotlarver krälades på byxbenen, de sökte efter måltiden med den svarta toppen, energiskt, innan dom tappade balansen och föll ner på marken. Jag höll handen för munnen men försent, ännu en gång kräktes jag upp maginnehållet över handen och på mina byxor. Jag vågade inte vända mig om, jag vågade inte möta den döda flickan, än möta hennes krälande hud. Benen förflyttade sig runt trädet, där jag gled ner med ryggen mot stammen tills jag satt på marken, fortfarande chockad och försökte inte tänka på vad jag sett. Men flickan vita döda ögon, var det enda jag såg. 

Allt där efter kändes det som en snabbspolad film. Folk hade hört mig skrika, elever och lärare. Jag tror jag såg Felicity och några av dom andra lärarna. Skrik, gråt och avlägsna röster hörde jag långt borta även fast dom som talade stod tätt intill mig.
Någon tog tag om mina överarmar och ställde mig upp, stöttade mig från att inte falla framåt och ännu en gång hamna på den smutsiga jorden.
Eleverna gick tillbaka in på skolområdet under tiden som en lärare pratade i sin telefon, nämnde något om en försvunnen flicka.
Alex. I mitt huvudet ekade namnet Alex. Det namnet Siri nämnde vid lunch tid, hon nämnde om en flicka som försvunnit. Var det Alex jag sett? Alex som legat och dött i skogen utanför skolområdet, ensam. Varför var hon ute nattetid? Hade hon sett samma sak som mig?
"Trevor lyft på fötterna!" Rösten var obekant, jag hade inte hört den förut. Det var inte Siris spirituella röst, men jag lyfte på benen och kom in i en hall där jag fick hjälp av med skorna och hjälp hela vägen in i duschen.
Det var när det varma vattnet snuddade vid min nerkylda kropp som jag kvicknade till och tittade på personen som hjälpt mig. Ögonen var mörk gröna och såg hotfulla ut, men på ett bra sätt. Det svarta håret var uppsatt i en hästsvans. En rak näsa, mjuka kindben, smala kinder. Läpparna var breda, tunn överläpp och en tjockare underläpp. Jag visste nu vart jag sett honom, trots det skrämde det mig inte att se honom här, hjälpa mig, se mig naken, det var snarare tvärtom.
Jag var lättad att se en levande person som levde av egen fri vilja utan att ha något under skinnet som gjorde honom levande. Jag tryckte handen mot munnen och vände mig bort mot honom.
Bra, vårt första möte och jag kan inte kontroller mig från att spy. 

Han stannade inte många minuter i mitt elevhus efter att han sett mig kräkas. Vilket var bra det så jag slapp skämmas ännu mer.
Jag fick på mig rena pyjamaskläder och lade mig ner i sängen, men jag kunde inte somna. Istället stirrade jag upp i taket, försökte få mig på bättre tankar genom att tänka på annat än flickans döda ögon, men hur jag än gjorde verkade det som jag inte kunde se annat framför mig.
Jag vände på mig, tryckte mig in mot väggen med täcket över huvudet, slöt ögonen och försökte somna. Om några timmar var det en ny dag på skolan och vem vet vad som kommer hända då. Nu när Alex döda kropp var hittad skulle en viss skräck sätta fart på skolan och eleverna skulle börja misstänka personer som kan tänkas ha begått detta hemska brott.
Jag måste ha somnat fast jag inte märkte det för plötsligt knackade någon försiktigt på dörren en gång, två gånger och sen tre gånger innan knackningarna ändrades till ett intensivt bankade.
"Upp och hoppa sömntuta!" Tjoade Siri med en allt för glad och pigg röst. Jag vände mig om från väggen och hittade mina glasögon. Jag satte mig upp när hon bankade ännu en gång.
"Jag är vaken!" Muttrade jag sömnigt till henne och dörren for upp Siri satt på sängkanten. Hon log trots efter nattens bravader, nästan så hon glömt bort vad som hänt.
"Du är riktigt vacker i glasögon!" Sa hon med ett leende och svängde med benen över sängkanten. Okej, Siri har aldrig sett mig i glasögon, men vacker? Det var min första komplimang någonsin när jag hade på mig glasögonen. Jag kunde inte undgå att le, jag var glad att Siri var här hos mig just nu. 

Tillsammans gick vi till frukosten. Skolgården var öde, hästarna mumsade på deras frukost.
Inne i matsalen var det ännu tystare. Eleverna stannade upp när vi kom in men återgick snabbt till att fortsätta äta under tystnad.
Jag och Siri plockade på oss en bricka med frukost och satte oss vid ett tomt bord längst in i salen, långt borta från allas sorgsna ögon och petande i maten.
"Vet du vad som hänt?" Frågade jag henne efter en stund när vi ätit upp maten under tystnad.
"Ja jag vet vad som har hänt. Jag försöker inte att tänka på det!" Viskade hon till mig, tittade ut över matsalen då stolarna skrapades mot golvet när eleverna reste sig upp.
"Jag såg henne, jag såg Alex!" Jag svalde, hennes vita och vilt spärrade ögon satt kvar som superlim inne i huvudet och jag kunde inte få bort det hur jag än försökte.
"Det var inte Alex Trevor. Alex kom till skolan igår strax efter att du red ut!" Sa Siri till mig lugnt. "Det var hon som red på din andra sida när vi red tillbaka till skolan!"
"Men om det var Alex, vem är det då som är mördad?" Sa jag förskräckt. Siri rykte på axlarna och vände sig om mot dörren då en ny hop med elever kom in.
"Jag vet inte Trevor!" Viskade hon. "Men vem det än var måste det vara någon som ingen av oss lagt märke till, någon som vi inte kommer sakna." Jag svalde, Siris sätt att säga så var otäckt och inte alls likt henne. En tjej ingen skulle sakna då ingen sett henne?
Allt detta gav mig huvudvärk, men också en gnagande känsla av att någon tittade på mig och följde varje litet steg jag tog.

En rysning for igenom kroppen på mig och jag vred försiktigt på huvudet när en kille kom in genom entrén till matsalen.
"Dylan!" Sa Siri som följt min blick.
"Vad sa du?" Frågade jag henne.
"Hans namn är Dylan Skyforce!" Skrattade hon och tittade lurigt på mig. "Någon du gillar kanske?"
"Va? Nej!" Sa jag fort till svar, det var inget sådant, absolut inget sådant.
"Åh kom igen Trevor, du kan inte hålla på att dölja sanningen för evigt!"
"Vadå dölja sanningen för evigt? Vad ska det betyda?" Fräste jag åt henne, detta var under all kritik inte okej för henne att hålla på att skämta om.
"Seriöst? Ska du förneka det hela?" Fortsatte hon förvånat. Jag stirrade på henne med en blick som kunde döda, höjde ett finger mot henne för att tala henne inför rätta...
"Har du spytt färdigt nu?" Den där rösten igen. Jag tittade snett på sidan och mina ögon möttes av skolans svarta uniform innan jag tittade upp och mötte dom där gröna ögonen igen. Jag svalde.
Dylan tittade på mig en lång stund, väntade på ett svar som jag inte hade. Siris ben träffade mig på smalbenet under bordet så jag hoppade till.
"Det är ohyfsat att inte svara på frågan!" Påpekade hon och låtsades fila på naglarna med en osynlig fil.
"Nej!" Harklade jag mig. "Nej det har jag inte!" Dylan sa inget, tittade på mig en kort stund till innan hans gröna ögon tittade på Siri, sen plötsligt, utan någon gensvar, gick han ifrån oss efter ett bord fullt med tjejer och satte sig ner där.
Siri fnissade bakom handen hon lagt över hennes mun.
"Han gillar dig, det märks så tydligt!" Fnissade hon. Mitt ben for upp och träffade henne på smalbenet så hon skrek och hoppade till av den plötsligt attacken.
"Håll käft med dig! Du ser bara det du vill se!" Muttrade jag till henne. Jag kände inget sådant för honom. Jag har aldrig haft en killkompis och kommer nog aldrig få någon heller, jag fick nöja mig med Siri, även fast jag inte hade några speciella känslor för henne.
Fortsättning följer...