Släpp aldrig taget - Kapitel 2!

  • 2016-01-29 kl.12:00:00 i Novell

Det som kändes som en evighet varade egentligen inte längre än trettio minuter innan Siri dök upp bredvid mig. Hennes bruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och hon var klädd i ett ljusrosa linne med ett hjärtmotiv och ljusa jean shorts.
"Varför tog det så lång tid?" Frågade jag henne. Hon satte sig ner bredvid mig.
"Det går ju inga bussar så antingen fick det bli till fots eller till häst. Jag gick!" Log hon och lutade ryggen mot bänkens ryggstöd.
"Okej, varför har du smitit hemifrån?" Frågade hon medan vi tittade på människorna som red och gick omkring på Fort Pinta Torget. Vad skulle jag säga? Siri visst ju om hur jag kände att vara hemma nu för tiden.
Och det blev inte bättre när hon flyttade från Jarlaheim till Moorland, eller ja, hon hade sina hästar där men bodde i Silverglade byn, jag kände mig mer ensam än någonsin i Jarlaheim.
"Du vet varför." Valde jag att säga. Hon tittade nyfiket på mig. Hennes hy hade en solbrun färg, vilket gjorde att hennes bruna ögon fick en hasselbrun färg istället för kastanjebruna, hon såg nästan exotisk ut.
"Kan du utveckla det lite?"
"Men kom igen Siri, du vet varför jag rymt. Jag står inte ut med hur min syster eller hur min mamma behandlar mig. Jag har ingen frihet där hemma, jag har alltid någon som vaktar varenda steg jag gör och jag kan inte ens gå till stallet ensam utan att jag måste ha en vakt med mig!" Fräste jag irriterat åt henne. Siri fortsatte le.
"Sant, men du vet varför, eller vi kanske vet varför. Vi har pratat om detta förut!" Fortsatte hon och fortsatte titta mot fontänen där några yngre ungar börjat leka runt med vattnet.
Ja jag kanske visste varför.

Jag avskydde varenda minut utav av det. Att min familj passade på mig har med händelsen för ett år sen. Bara tanken fick kroppen att rysa.
"Ska vi slå fast vid att det stämmer?" Frågade jag henne, nu med ett vagt leende.
"Ja, eller så kan vi bara inbilla oss att det stämmer inte utan att du bara har en efterhängsen syster!" Fnissade hon och ställde sig upp.
"Men nu när du ändå är här så kan vi gå hem till mig, så fort du talar om för din syster att du stannar här åtminstone till i morgon!" Hon blinkade med ena ögat, som om det skulle ge en effekt över något.
"Jag har pojkvän!" Poängterade jag till henne.
"Åh jaså? Det var synd!" Skrattade hon när vi började gå ifrån torget och mot en stenbro som skulle ta oss bort från Fort Pinta.
"På tal om pojkvän, när ska ni ses igen?"
"Till helgen, han hade ledigt och kunde komma då, men som vanligt kommer han till mig och jag inte till honom." Suckade jag när vi gick upp för en lång uppförsbacke tills vi såg en ruin av ett gammalt munkkloster.
"Men varför säger du inget till honom?" Undrade Siri och tittade ner mot marken på våra fötter. Jag hade försökt fråga honom en gång innan, men svaret jag fick då var att han inte skulle vara hemma över huvudtaget för att umgås med mig, jobbet tog upp all hans fritid när han var hemma i Jorvik City och valde därför att åka till mig så fort han var ledig. Jag hade aldrig satt min fot i hans lägenhet än mindre besökt Jorvik City.
"Jag tycker du ska fråga honom ändå, han kanske ändra sig!" Sa Siri i ett försök till att uppmuntra mig och krokade sig fast i min arm och styrde mina steg över en åker.

Siri och hennes föräldrar bodde granne med byns urmakare Big Bonny som gömde sig inne i hennes hus och tittade endast fram bakom gardinen när hon hörde tyrliga röster fårn utsidan, dom rösterna hon hörde var mig och Siri. Siri vinkade glatt när hon såg Bonny som fort som attan fortsatte att gömma sig bakom gardinerna.
Siri bjöd in mig till köket i huset. Köket var gammalmodigt med akrylbestruken pappertapet med blåa klöver och löv som motiv. Skåpluckorna och lådorna hade en ultramarin blå färg med svarta knoppar som handtag.
I köksfönstret stod det två vita blomkrukor med Kalanchoer på vardera sida om varandra och mitt emellan dom stod det en trearmad ljusstake i koppar med tre stycken stearinljus, otända.
"Din mamme har sinne för inspiration av den gamla tiden!" Sa jag och satte mig ner vid köksbordet på en blå bänk med svarta sittkuddar.
"Ja min mamma är ju historiker och jobbar heltid. Antar att det var därför vi flyttade hit på grund ut av det. Huset är välbevarat!" Siri ställde fram två glas på ett underlägg på bordet och fyllde upp glasen med iskallt vatten.
"Du saknar inte Jarlaheim då?" Siri satte sig ner mitt emot mig, hennes leende var fortfarande brett, men bakom fasaden av leendet kunde jag se något ledsamt.
"Jarlaheim är och kommer alltid vara en del av mig och jag kommer alltid sakna det, men jag vet att det alltid gåt färjor så tekniskt sätt kan jag komma på besök när jag vill. Tråkigt att det aldrig blir av nu i sommar!" Suckade hon med handen under hakan och lät hennes ögon beskåda det lilla vi såg av Silverglade byn.

"Så vad är det tänkt vi ska göra idag?" Frågade jag med ett leende, att se hennes nerstämda min, trots hennes leende, fick vi på ett eller annat sätt göra den här dagen och morgondagen till något av dom bästa. Hur vi nu skulle göra det?
"Först måste jag återvända till Moorland och hjälpa Thomas med dom nyinkomna människorna och sen efter det kanske vi kan rida ut? Jag tror säkert att Steve kan låna ut en häst till dig!" Föreslog hon och tittade på mig.
"Jo visst, en ridtur blir bra." Det kändes som om en tung sten föll över mig. Trots all ridning på skolan jag och alla elever fick gå igenom varje dag, bland annat mocka och sköta hästarna, miste hästarna sin glans. Det var som att stå ensam i ett rum tillsammans med Pärlan. Rummet blev större och större och Pärlan försvann långt från mig.
Hästintresset verkade lämna mig.
"Är allt som det ska?"
"Jo allt är bra, men en ridtur som den gamla goda tiden skulle vara underbart!" Ljög jag med ett falskt leende och hopp. Hon log tillbaka och svalde ner det sista av vattnet från glaset och ställde sig upp.
"Ja men då syns vi om några timmar! Jag ska skynda mig hem sen!" Lovade hon och drog upp shortsen och skyndade sig att lämna köket. Hon vände sig om för att vinka efter mig när hon började gå tillbaka till jobbet. Jag vinkade tillbaka och satte mig ner på den svarta sittdynan, mitt glas var halvfullt och från glasets utsida hade dom heta ångorna från huset fått kylan av vattnet att bilda små vattendroppar - som långsamt rann ner.
Det var som att se hur mitt hästintresse rann iväg för mig.
Skulle Pärlan vara min sista häst det här året?

Ensam. Ensam i ett hus som inte var mitt eget eller Dylans för den delen. Jag hade aldrig varit hemma hos Siri sen hon flyttade och nu vid det absolut första besöket bar jag helt ensam. Siris mamma jobbade på Biblioteket på Vingården och hennes far jobbade ute tills havs med Kaptens Brus och var endast hemma några få gånger om året, så jag kände honom inte så bra helt enkelt. Men Siris mamma däremot har jag känt sen vi var små. En trevlig kvinna med samma spirituella energi som Siri, det var från hennes mamma som Siri var som hon var just nu.
Jag lämnade köket och började utforska hennes hus under tiden. Förhoppningsvis kunde det ta flera timmar så Siri skulle hinna hem och göra oss redo för en uteritt.
Vardagsrummet hade ungefär samma stuk som köket, akrylbestruken tapet men med rosa rosor och gröna tisslar, tv-hyllan bestod av ett olivgrönt lågt bord med handmålade blommor rosa blommor i hörnen av bordet. Ovanför Tven hängde rektangulär tavla med en Gepetto ram, motivet var på två skepp som seglade över vågorna på havet.
Jag lutade mig närmare för att läsa intialerna. Mary Rose, Richard Willis. Jag lutade mig tillbaka och tittade en gång till på tavlan.
Undra om det var den som hennes mor fick i bröllopspresent av hennes man? Han var själv mycket på havet och kom över det mesta var han än reste, så tavlan måste vara en av gåvorna från en annan värld. Den var otroligt magnifik och såg realistiskt ut, som om vågorna rörde av sig själv och puttade fram skeppet på havet, puttade fram skeppet mot nya äventyr.
Äventyr jag kunde önska mig nu då mitt liv kändes otroligt trångt och trist.

Bakom mig stod det en tvåsitsig soffa och två fåtöljer i flamingo rosa och ett vardagsrumsbord målat i en olivgrön färg. Ovanför tvåsitssoffan hängde ytterligare en rektangulära tavla med ytterligare två skepp som motiv som seglade på det vågiga och öppna havet, ramen var i Urbana brons och föll inte riktigt ihop med den andra tavlan ovanför tven, men nog hade Siris mamma stort intresse för gamla saker. Och det såg ut som att hon försökte kombinera hennes passion med hennes mans. Vid vardagsrums fönsterna stod det tre vita krukor med tre vita Kalanchoer, av det hela så bröt det av mot det rosa och gröna vardagsrummet.
Vardagsrummet var inte så stort så det var inte så mycket mer än det här som var möblerat i vardagsrummet. Enda som var kvar nu var två sovrum som fanns på övervåningen.
Trappan var kort. Det tog mig tio steg att gå upp för trappan innan jag befann mig på övervåningen. En kort hall i mellan tre dörrar var det. Den första rakt framför trappans avsats pyntade en mörk dörr med en WC symbol på dörren. Att kolla in en toalett var inte min prio ett och jag valde hellre dörren till höger om trappan.
Jag hann bara öppna dörren när ett ljust sken av lila fäste i mitt synfält. Hela rummet var inrett i en purpur färg och det som bröt av mot det var hästtavlor som var inramade i guldkanter, liksom sängens stomme var i falskt guld. På sängens huvudända låg det lila kuddar sydda med guldtrådar, sängen hade till och med en volang i fuchsia som bröt av det ännu mer. Golvet var en heltäckningsmatta i en mörkare Violett. Vem kunde älska lila så här mycket?
Vid ett nattduksbord bredvid sängen stod en tavla med två välkända ansikten på som log brett med en glass i vardera handen och helt klädd i sommarkläder.
Jag och Siri var bara sju år på den bilden.
Siri älskade lila alltså!

Jag hade nästan glömt bort den dagen. Det var på Fort Pinta stranden en sommar för många år sen. Årets första sommarlovet hade börjat och vi firade med att åka till stranden tillsammans med våra familjer och köpte glass. På en bänk nära caféet satt vi och skrattade och sa att vi aldrig skulle skiljas åt och hoppades på att sommarlovet skulle vara för evigt, typiska drömmar barn hade vid den åldern.
Ramen runt bilden var handmålad i ljus lila med sandsnäckor fastlimmad på ramens fyra hörn. Under bilden på mig och Siri hade hon limmat fast sanden som hon plockat från Fort Pinta och dekorerat med mindre sandsnäckor och en torkat sjöstjärna.
Hantverket på tavelramen var tydligt gjort av ett barns fantasi, det var helt klart Siris stil. Även fast jag inte visste att hennes favoritfärg var lila.
"Trevor?" Jag hoppade till och fångade fotot i famnen innan den krossades mot golvet och snurrade hastigt runt på sängkanten, gled ner på rumpan och ställde mig kvickt upp igen, mötte ett par bruna ögon med åldersrynkor runt ögonen. Håret var mörkt brunt och hyn var blek. Kvinnan var klädd i en askgrå kostym med en vit blus under kavajen och hade en röd slips runt halsen. Siris mamma.
"Hej!" Harklade jag mig och ställde tillbaka ramen på nattduksbordet.
"Det var inte meningen att skrämma dig, men jag väntade mig inte att se dig här!" Log hon och lossade på slipsen.
"Siri bjöd hem mig att stanna över till i morgon. Om det är okej för dig?"
"Jo men självklart, är du hungrig? Jag är bara hemma för att äta lunch innan jag måste tillbaka." Siris mamma, Cecilia, var otroligt duktig på att laga mat och ska hon göra en snabb lunch visste jag att den skulle smaka bra. Jag nickade till svar.
"Bra, jag ska bara tvätta av mig! Du kan komma om tio minuter!" Jag nickade igen med ett leende och satte mig ner på sängen med hjärtat i halsgropen.

Tavlan klarade sig utan att få några repor, förutom att lite sand som hade lossnade så såg tavlan ut precis som den gjorde när jag lyfte upp den första gången.
Jag lät det inte gå mer än fem minuter innan jag lämnade Siris rum och gick ner till köket igen där doften av saffran smög sig upp in under näsan på mig. Det doftade underbart, även en brödrost kastade upp två rostade brödskivor som var redo.
På bordet hade hon dukat för två stycken. Bordsunderlägg, en varsin tallrik i vit porslin med rosa kanter, två höga vit vinglas, som hon fyllt upp med iskall flädersaft med ett myntablad som flöt på ytan.
Cecilia lade en varsin rost smörgås på tallrikarna innan hon slevade upp en varsin portion saffrans omelett och serverade med en äpple och tomatsallad bredvid. Det var som att kolla ner på en dyrbar konst. Vågade jag äta det?
Cecilia satte sig ner mitt emot mig, där Siri tidigare idag satt, och slog ihop händerna.
"Lets manducare!" Sade hon och lyfte gaffeln och började hugga in på omeletten. Jag tittade fortfarande ner på tallriken medan hon gafflade hungrig i sig maten, precis som Siri brukade göra.
"Är det något som är fel Trevor?" Undrade hon med munnen full av omelett. Jag skakade på huvudet.
"Ingenting. Men vad var det du sa innan?" Cecilia tittade undrande på mig.
"Lets mannagröt?" Cecilia höll på att sätta maten i halsen när hon började skratta hjärtligt. Hon slog några gånger på bröstet, drack av flädersaften innan hon tog en ny rejäl tugga av omeletten och lade ner besticken bredvid tallriken. Och såg på mig med en väldigt beslutsam min.

"Det var latin för Låt oss Äta. Jag håller på att läsa igenom gamla ark som är närmare 4000 år gamla och allt är skrivet i latin. Latin är ett dött språk och det är inte många som läst än mindre kan lära upp andra det. Jag har varit så inne i dessa ark att jag glömt bort att prata på mitt egna språk. Jag ber om ursäkt om det förvirrade dig lite." Fnissade hon och lyfte upp gaffeln igen. Hennes mat på tallriken var snart slut medan jag fortfarande hade kvar mitt mästerverk. Men efter att magen knorrade tystlåtet kunde jag inte motstå doften från saffranen än mindre från doften av den fräscha salladen.
Vid den första tuggan var det som en explosion i munnen! Omeletten var luftig och lätt med en svag sälta och tillsammans med tomaterna och äpplets sötma blev kombinationen en succé.
Det rostade bröder på sidan av smakade gott med bara smör och bröt av mot det mjuka från omeletten och frasade härligt tänderna bet igenom den rostade skorpan och nötigheten fick himlens alla änglar att jubla av lycka.
"Är latin svårt att lära sig?" Frågade jag Cecilia för att hålla ämnet flytande, för hon hade fått mig intresserad.
Cecilia lade ner sina bestick som avslut på måltiden och lutade sig tillbaka i stolen med vinglaset i handen och suckade av belåtenhet.
"Latin har ett väldigt rikt system av böjningar och har därför en väldigt relativ fria förföljelser. Det är precis som det svenska språket. Det tar tid att lära sig mer grammatiskt korrekt och allt hänger på substantivet och adjektivet." Berättade hon och vinklade glaset så myntabladet for runt i en cirkel över saften.
"Vart lärde du dig latin?" Cecilia svalde ner det sista av flädersaften tillsammans med bladet och ställde tillbaka glaset på bordet. Hon log fortfarande, men även på henne, kunde jag se liknande nedstämdhet jag såg på Siri förut idag.
Fortsättning följer...

Skriv en ny kommentar







★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!