Hon ställde sig upp och tog reda på sin tomma tallrik och sköljde ur den innan hon ställde ner den i en dold diskmaskin under bänken. Luckan till diskmaskinen hade samma färg som skåpluckorna och smälte in med resten av köket.
"Jag lärde mig Latin hos en man för många år sen. Han lever inte just nu. Så det är tack vare honom att jag kan läsa och skriva Latin." Sa hon med ryggen mot mig medan hon gjorde ren stekpannan efter omeletten.
"Han var en fin man och så smart, ung, snygg!" Hon fnittrade igen och slutade göra rent med svampen över ytan på stekpannan, hon försvann snabb in i en dagdröm innan hon harklade sig och återvände till verkligheten.
"Han dog i en olycka för nitton år sen. En tragisk sådan också. Han vaknade aldrig upp igen och fick domen hjärndöd. Hans familj valde att låta läkarna stänga av respiration som höll hans hjärna vid liv och han fick somna in utan smärta." Hon tog en djup suck och rörelserna med svampen över stekpannan blev långsamma.
"Varför berättar du det för mig?"
"Du frågade."
"Jag frågade vart du lärde dig Latin, inte av vem." Cecilia slutade skrubba och sköljde av stekpannan, ställde den i ett diskstället på bänken och torkade av händerna på en köks handduk.
"Ja men det var en annan grej. Jag lärde mig Latin i Valedale. Jag var bara sju år när jag fick intresse för språket och började ta kurser hos Juras morbror Jon innan Juras son, Josias, tog över efter honom och fortsatte att lära mig språket." Förklarade hon medan hon plockade bort salladen och bordsunderlägget från hennes sida, eftersom jag fortfarande åt lät hon mig sitta kvar och avsluta min lunch.
"Det visste jag inte, Jura är ju.."
"Mer intresserad av skelett, jag vet. Men den familjen hade deras egna intressen och dom var mer inriktad på skelett än på det Latinska språket. Jag hade tur att jag fick lära mig språket." Skrattade hon och knöt tillbaka slipsen på plats runt hennes hals.

Jag sköt min tomma tallrik ifrån mig och sträckte mig själv efter glaset med saft.
"Men Jura? Kan han Latin eller är det bara skeletten han är intresserad av?" Frågade jag henne, Jura hade aldrig riktigt nämnt något på latin mer än vad visa skelettdelar hette på latin. Cecilia skakade på huvudet när hon startade kaffebryggaren och plockade ner en handtermos.
"Nej, han var aldrig intresserad nog att lära sig att skriva än mindre prata på Latin. Han kan ju så klart annat på Latin, men det är allt han kan." Fnissade hon med armarna korsade över bröstet, kaffet tog sin tid på sig innan den blev klar. Hon erbjöd mig en kopp som jag tacksamt tog emot och fyllde på med mer mjölk än kaffe.
"Siri då?"
"Nej, inte Siri heller. Hon fick intresset för hästar än att lära sig om historia. Liksom hennes far, mer intresserad av att resa i världen än mindre syssla med gamla pappersark!" Hon blinkade när hon sa det och tog en försiktig klunk från det heta kaffet och sneglade på en klocka som hängde ovanför ingången till köket.
"Nej nu måste jag gå så jag inte kommer försent! Plockar du undan?" Jag nickade till svar och smakade på kaffet, det smakade gott. Mörk med en rostig arom och med mjölksmaken som dolde sig bakom det bittra.
Cecilia stängde ytterdörren om sig och skyndade sig ut från byn och snart hörde jag hur en bil startades och körde bort från Silverglade byn. Ännu en gång var jag ensam, men jag kände genast att jag vart på bättre humör efter att ha fått pratat med Cecilia. Hon var verkligen en frisk fläkt, precis som Siri var. Både kunde få en på bra humör oavsett hur dåligt jag mådde. Jag drog på läpparna till ett leende när jag tog ännu en klunk från mjölken med kaffesmak.

Jag tror jag slumrade till någon gång vid två tiden och vaknade upp när jag blev störd av ett alarm, som dessutom förstörde min dröm. Är Dylan inräknad i drömmen är den alltid en av dom bästa, oavsett om det är en mardröm.
Jag plockade upp telefonen från bordet och tittade på skärmen. Det hade bara gått en timme sen jag somnade och det var Dylan som hade ringt mig tre gånger under loppet av tjugo minuter. Jag ringde upp honom och han svarade innan det hann gå två signaler.
"Fan vad du skräms! Jag trodde det hade hänt något!" Fräste han i luren rakt in i mitt öra.
"Hej på dig med." Svarade jag bittert tillbaka.
"Vart är du? Fattar du inte hur orolig jag har varit?" Fortsatte han med att fräsa.
"Jag är hos Siri. Jag ska stanna här över natten tills i morgon. Jag behövde komma hemifrån." Mumlade jag lågt i slutet av meningen. Jag satt med kupad rygg med huvudet i handen, fortfarande sömnigt och försökte hålla mig något pigg när jag pratade med honom.
"Bra, stanna där tills i morgon så kommer jag och hämtar upp dig! Du får inte gå ut ensam!" En lättad suck hördes från luren när han försökte samla sig och återfå kontrollen, jag kunde känna hur telefonen skakade av frustration.
"Vadå inte få gå ut själv? Jag är nitton år, snart tjugo!"
"Du vet vad jag menar! Jag kommer i morgon och vänta där hemma hos henne!" Muttrade han bittert och lade på efter ett svagt hej då. Det tutade en gång i luren innan mitt skrivbord på telefonen dök upp.
Vadå inte gå ut ensam? Vet han om något jag inte vet?
Långsamt föll jag bakåt mot soffans ryggstöd och lade armen över ögonen, blundade och funderade, vad vet han som jag inte vet? Är min familj inblandad i detta? Siri också?
Vad fan är det som händer?

Det kändes som jag behandlades som en femåring, att inte lämna mitt hem utan tillsyn, utan min barnvakt.
Till och med nu kände jag att Dylan behandlade mig på samma sätt, fast snäppet värre.
Jag begravande ansiktet mellan mina händer för en kort sekund innan jag tittade ner på mina fötter. Borde jag kanske veta varför dom behandlar mig så här? Vet min familj om något tillsammans med Dylan och håller mig stadigt fast i ett koppel?
Siri borde veta också, men hon behandlar mig inte på samma sätt, hos henne kunde jag vara mig själv. Hon visste också redan hur min familj behandlade mig och stöttade mig.
Och på tal om Siri så borde hon sluta jobba snart. När vi väl skulle rida ut så kunde jag från hästryggen prata mer med henne i lugn och ro utan att jag måste stressa hem eller känna stressen av att bli förföljd överallt. Hon kunde även få höra vad Dylan sagt till mig. Jag hoppades hon kanske hade en idé.
Det plingade till från telefonen och ett sms leverades till mig direkt från Siri som bad mig möta henne i stallet. Tur det var nära till Steves stall så jag slapp tänka på att hinna med en buss eller ringa efter en taxi.
Steves stall låg pecis utanför Silverglade byn. Ett mindre stall med en liten paddock, väldigt naturnära var stallet. Ägaren av stallet och gården, Steve, hade tagit över efter sin far som även han tog över efter hans far och på så sätt hade gården gått vidare över till sönerna. Men som skulle förändrats med tiden då Steve nu hade en dotter och inte en son som skulle ta över.
Jag mötte upp Siri vid stallets anslagstavla och med ett kort samtal med Steve så fick jag låna en gammal och pensionerad häst av honom, en nordsvenk valack, som kunde det där med att ta det lugnt och verkligen gå in i pensionärsåldern.

Siri och jag red på hästarna bort från Steves gård och upp på vägen mot Mill Hill of Will, norr om Silverglade byn, men inte först vi red förbi kvarnen och nerför i mot Hollow Wood som jag berättade för henne vad Dylan sagt.
"Jag tror han bara är överbeskyddande!"
"Överbeskyddande om det är, men det betyder inte riktigt varför han sa så, varför jag inte får gå ut!" Muttrade jag tjurigt och smackade på Oldcheif att skritta snabbare, vilken han gladligen gjorde, innan han återgick till att lunka på en halvmeter bakom Siri och Valle.
"Eller döljer du något för mig som resten av min familj?" Frågade jag hennes bittert.
"Försök inte, jag bor inte ens i Jarlaheim längre så varför skulle jag försöka hålla dig hemma? Jag bad dig möta mig vid stallet är inte det tillräckligt med tillit?" Hon tittade över hennes axel mot mig med ett leende.
Ännu en gång fick jag bevisat att det kunde vara så. När Siri bodde i Jarlaheim, innan hon fyttade så var hon aldrig överbeskyddande utan lät mig göra som jag ville. Tur det. Jag står inte ut med att behöva beskyddas så fort det är något.
Vad som än hände för ett år sen är det inte tänkt att det ska upprepas. Skolan var mer beskyddande än innan och nya regler sattes några veckor efter mitt tillfrisknande.
"Men jag tror du bör prata med Dylan om det. För känner du dig så här och mår dåligt kanske han bör höra det?" Sade hon plötsligt och stannade in på Valle för att invänta oss.
"Dylan kommer aldrig berätta, han kan ju inte ens berätta vad han gör på arbetstiden!"
"Skulle inte jag heller göra om jag jobbade inom JCI. Vem skulle vilja höra alla äckliga och blodoga detaljer om mord och seriemördare?" Hon ryste till i kroppen trots att det var en alldeles för varm dag för att få fram en kylig känsla.
"Jag är nyfiken, våra samtal skulle åtmistone ha en mening." Suckade jag och red in mer närmare diket när ett gäng med ungdomar till häst galopperade förbi oss.

Ridturen som skulle bara ta en timme tog oss mer än två timmar. Till Valedale, stannade för en fika och sen red vi hem igen. Hästarna var nöjda, vi var nöjda och det enda som återstod kvar av dagen var middagen, som vi tillammans lagade ihop och tog med oss tallrikarna upp till Siris lila rum och satt där på golvet och kollade igenom gamla foton från när vi var små. Minnerna från förr gav oss båda ett leende på läpparna. Tiden hade runnit iväg fortare än vad vi hade hunnit med och nu gick vi båda på ett hästgymnasium där vi hade åtskilliga intressen inom hästsporten, ingen av oss visste om vi en dag skulle fortfarande vara vänner eller vara vänner med på avstånd från varandra. Framtiden för oss kunde inte vara mer orättvist. Men både jag och Siri hoppades att efter gymnasiet att vår vänskap aldrig skulle ta slut på grund av det. Vi var uppväxt med varandra, vår vänskap blev starkare för varje år som gick och efter förra årets skräckhändelser var vi ännu närmare varandra.
Maten på tallrikarna kallnade innan vi hann äta upp den nu när vi var så fokuserade på albumen. Vi hörde inte ens när Siris mamma, Cecilia, kom in genom ytterdörren och bankade upp för trappan med hällarna långt ner i stegen. Vilket fick oss att hoppa till när hon öppade sovrumsdörren utan att knacka innan.
"Är ni vaken än?" Frågade hon meningslöst när vi fortfarande var fullt vakna och medvetna om att hon stod där.
"Ja, klockan är väl inte så mycket?" Frågade jag osäkert. Siri och jag tittade ner på armbandsuret på min arm och spärrade upp ögonen en aning, klockan var långt över midnatt.

"Jag trodde ni låg och sov vid den här tiden!" Fnissade Cecilia medan hon ogenant drog av sig kjolen och avslöjade ett par beiga nylonstrumpbyxor och svarta bomullstrosor.
Genant vände jag mig bort och låtsades fastna i albumet. Siri fnissade bredvid mig.
"Vanligtvis ja, men vi bläddrade igenom gamla album på oss som små och jag antar att tiden rann iväg." Svarade Siri henne och sträckte på sig.
"Det finns mat i kylsåpet om du är hungrig."
"Åh så bra. Jag är vrålhungrig!" Utropade hon och stängde dörren om sig och lämnade oss ensamma. Siri lutade sig framåt för att se på mitt ansikte, vilket jag försökte dölja med mitt blonda hår, som olyckligtvis inte föll över ansiktet eftersom håret var uppsatt i en liggande hästsvans.
"Är du säker på att du är bög?" Undrade hon fundersamt och gned sin haka med pekfingret och tummen. Jag himlade med ögonen och låtssdes inte om henne.
"Vart ska jag sova har du tänkt?" Frågade jag henne istället. Siri pekade genast på hennes säng.
"Okej, vart ska du sova?" Ännu en gång pekade hon på sin säng.
"Vi kan inte båda sova i din säng begriper du väl, den är för liten!" Utbrast jag och mitt ansikte som för en stund sen var rosenröd blev istället blodröd.
"Jo det kan vi. Har vi förut kunnat kan vi nu med!"
"Men då när vi sov i samma säng så var vi små!" Fortsatte jag häva ur mig. Hon kunde väl i alla fall bära in en madrass eller en sovsäck, bara något jag kunde sova på.
Siri ställde sig upp och slet bort kuddarna, gosedjuren och överkastet. Jag borde inte bli förvånad men när överkastet gled ner på golvet vid fotändan så var varken täcket eller sovkuddarna lila utan snarare ljusgröna. Det sved i ögonen att se hur färgen inte matchade ihop med inredningen. Och lika oblyg som sin mor, slet hon av sig kläderna mitt framför ögonen på mig så ansiktet blev rödare än en branbild. Den här familjen alltså!

Vi trängdes i den lilla sängen över natten och Siri hade delvis rätt, vi fick fortfarande plats tillsammans, men utrymme för att kunna röra på oss och vända sida fanns inte alls och vi fick hela natten antingen sova och hålla om varandra eller ligga på rygg, mer plats fanns det inte, om vi inte valde att krama golvet.
När morgonen nalkades och solens första strålar träffade och värmde Jorvik, vaknade jag upp långsamt upp och det kändes som om en hel flock med hästar hade sprungit över mig. Från fönstret bredvid mig hittade strålarna från solen glipor i persiennern och sken mig rakt i ögonen så det blev jobbigt att öppna dom helt.
Det hade varit alldeles för trångt i sängen och det var ingen bra idé alls att sova två stycken i en nittiosäng. Siri tog ett djupt andetag bredvid mig och fortsatte sova vidare med armen över min mage. Hon hade lyckas i de här trånga utrymmet lägga sig på sidan med armen runt mig, som ett gosedjur, och vägrar släppa mig. Jag kommer tycka synd om pojkvännen Siri en dag skaffar som kommer få uppleva detta.
Urk. Försiktigt lirkade jag mig loss från Siris grepp och gled ner från sängen och ner på golvet där jag satt en stund med händerna för huvudet. Det dunkade hemskt illa, som om någon slog på en trumma om och om igen och det kändes som det inte skulle avta.
"Nej Dylan, inte nu. Trevor kanske kommer på oss!" Hörde jag Siri mumla. Jag vred på huvudet och stirrade surt på henne. Hon sov fortfarande med slutna ögon, men med ett brett leende på läpparna som sa ett och annat. Säg inte att hon kommer börja stöna också? Jag höjde handen och gjorde mig redo för att slå henne över kinden när hon grymtade till och kastade sig om mot andra hållet och rullade ur sängen där hon slog i golvet med en dunk.

"Rätt åt dig!" Sa jag högt och ställde mig upp. Ryggen knakade till otäckt, det kändes som varenda ryggkota låg felplacerade.
Siri satte sig upp med handen över pannan och gned den försiktigt.
"Vadå rätt åt mig, jag har inte rullat ur sängen på flera år." Muttrade hon tjurigt och gäspade stort.
"Hade vi inte sovit i samma säng kanske du inte rullat ur sängen!"
"Du är så elak på mornarna!" Hon sträckte på sig och ställde sig upp. Jag satte mig ner på sängen med ryggen mot henne. Siri hade sovit hela natten bredvid mig i enbart bara trosor. Men trots att jag inte kände något för henne, var hennes nakenhet ändå något av en hemlighet som inte vem som helst ska se, allra minst inte jag. bakom mig kunde jag höra hur hon plockade upp kläderna och fick på sig dom och kände hur mina byxor kastade upp bredvid mig. Fort klädde jag på mig och försökte ignorera min dundrande huvudvärk.
Siri stekte ägg, bacon, frensh toast och bryggde kaffe till oss till frukost. Hon åt upp sin portion utan protester medan jag petade på min äggula så den tunna ytan sprack och äggulans gylleneguld rann ner på tallriken och mot mina bacon. Av toasten hade jag bara tagit en tugga utav.
"Ska du inte äta toasten? Kan jag få den?" Undrade hon med gaffeln redan svävande över toasten och gjorde ett tappert försök att sätta gaffeln i den innan jag sköt undan tallriken åt sidan och hon träffade bordet istället.
"Du kommer bli tjock om du äter mer!" Sa jag till henne och drack av kaffet, som smakade äckligt beskt. Cecilia var bättre på att brygga kaffe än Siri.
"Jag äter det jag tycker är gott. Kan jag få din toast om du inte ändå ska äta den?" Jag sköt tallriken mot henne och hennes gaffel sjönk in i toasten knappriga yta.
"På tal om Frensh toast, tror jag din kommer nu!" Sa hon precis när det knackade på dörren, ett hårt och iskallt knackande som fick mig att svälja luft.
Fortsättning följer...