Hela kroppen skakade. Smärtan var ouhärdlig och den kunde inte beskrivas på ett enklare sätt. Han bröt min axel och släppte bara ner den mot marken. Jag började med min fria arm att dra mig framåt, till varje pris ville jag bara härifrån.
-"Åhå nej du!" Två av dom andra männen som kommit till platsen stoppade min väg genom att ställa sig framför mig. Jag sträckte ut min hand och hoppades och önskade att någon skulle se och komma och hjälpa mig. Tårarna rann ner för kinderna och jag kunde inte kontrollera det längre. Mannen som bröt min arm kom gåendes bakom mig och vände mig på rygg med foten. Min brutna axel for runt och min arm som var hel slapp slog i marken.

Jag kunde höra hur det krasade i axeln och mitt skrik ekade genom trädtopparna.
-"Än är vi inte klara!" Jag kunde se hans leende och det var ren ondska. Dom två som stoppade mig böjde sig över mig och drog upp mig stående.
Det var med stor kraft som jag höll mig uppe. Jag tittade in i hans ansikte. Han lutade sig närmare mig. -"Du är rätt så söt när du är arg!" Log han. Leendet var inte långvarigt då spottloska hade träffat mitt i prick i ansiktet. Han lutade sig tillbaka och tårkade bort loskan.
När han tittade på mig så kände jag hur hans ondska träffade mig rätt över magen och männen som stod bakom mig hade flyttat sig ett steg åt sidan. Han fick in en lyckospark rakt in i magen på mig och jag landade några meter bakom männen som iskallt hade vänt sig om mot mig.
Jag letade efter luft. Drog efter andan. Min syn vart dimmig och kände hur mitt medvetande försvann.

-"Var det nörvändigt?" Undrade en av männen.
-"Jag fick order att göra vad jag vill med henne, jag skulle bara se till att hon inte dog."
-"Men den sparken dog hon nog" mumlade den andra.
-"Sparken var inte hård nog. Lyft upp henne och surra henne ordentligt denna gången!" Morrade han.
Männen utväxlade blickar med varandra innan dom lyfte upp min medvetslösa kropp. Jag hann höra vad dom sa innan jag föll i djup sömn.

Derek:
Jag stannade in Sony och lyssnade. Ett skrik ekade genom natten. Skriket var allt för välbekant och jag drev igång Sony till galopp. Plockade fram telefonen och slog upp Lorettas nummer.
Det hann gå några signaler innan hon svarade.
-"Jag tror jag vet vart Emma är, jag skickar kordinationerna så kan ni komma efter." Innan Loretta hann svara klickade jag bort henne och ökade på galoppen på Sony.
När jag kom fram till den övergivna byggnadplatsen så vek jag in på en dold stig och fortsatte rakt fram på den. Jag visste att jag skulle komma till en björngrotta, men klättrade jag bakom den så skulle jag komma fram ovanför Mr. Kembells hus.
Det tog inte mer än några minuter att komma fram till björngrottan så jag svängde Sony förbi grottan och upp över på ovansidan. Sony hade inga problem med att klättra då han oftast har fått hjälpt till mycket i skog och berg.

När vi kom upp på översidan så kunde jag se ner till Mr. Kembells röda hus.
Ur sadelväskan drog jag fram en kikare och tittade igenom den mot huset. Alla rum var mörka förutom ett av dom. Ett kontor, där inne satt Mr. Kembell och tittade igenom något som såg ut som ritningar. Jag kunde inte se mer än det. Dom andra rummen var mörka så det gick inte att se in i något av dom. Jag satte mig ner på mossen och väntade. Jag hörde några män skratta nedanför mig och jag lade mig platt ner på mage och kickade över kanten. Dom kom gåendes nerifrån det gamla skjulet på ovansidan av huset.
Kunde det verkligen vara så lätt?

Loretta:
Jag väntade fortfarande. Min iPedia förblev helt tyst och mörk. Jag satt i Elisabeths kök och drack på något kallt örte som skulle lugna nerverna. Elisabeth satt mitt emot mig och tittade ut mot Valedale stallet och suckade. Vi satte oss upp då det kom steg från trappan och Avalon kom ner från övervåningen.

Jag förstod inte varför han bar den där kåpan, man kunde inte se något på honom, aldrig veta hur han ser ut eller se när han rynkar på näsan mot mina dumma frågor.
-"Hon är bra nu tills vidare. Tack för örterna Elisabeth"
-"Ingen orsak" mumlade hon och återgick till att titta mot Valedale stallet.
-"Ska vi bara sitta här och inte göra något?" Morrade jag till slut och sköt undan det kalla örtteet ifrån mig. -"Menar, Derek kan ju lika gärna vara död just denna sekund och vi kommer aldrig få reda på vart Emma är!"
-"Vi kan inte göra något först Derek skickar kordinationerna, gör han det så åker jag och Elisabeth direkt."
-"Men jag då?"
-"Du stannar här, vi behöver dig här att passa på Chiara och se att inget blir förändrat hos henne. Örterna är bara helande för någon timme, sen måste hon bandageras om så dom nya örterna kan hjälpa henne att hela."
-"Jag må vara blondin, men jag är inte helt dum i huvudet! Det där kan väl Mrs. Holdsworth ta hand om! Hon är lika bra på helande örter som dig!"

Avalons kåpa rörde sig fram och tillbaka.
-"Nej Loretta, du stannar här och det är en order!" Hans röst vart helt plötsligt mäktigare. Jag kände mig kluven och tittade på Elisabeth för stöd men hennes blick vandrade fortfarande mot Valedale stallet.
-"Du bör lyssna på Avalon Loretta. Det är det han säger som är sant och hur mycket du än trotsar så kommer du alltid hamna här igen." Jag kunde se hur hennes hår lyfte från axlarna och svävade. Håret hamnade som i vågor och en gul auro lyste genom henne. Trost det så var blicken henne fäst utåt. Mitt hjärta skenade iväg då den gula auron transformerade sig över till mig. Mina händer vart fastklistrad mot bordet och jag hade inte kraft att flytta dom därifrån. Sen vände hon sina gröna och varma ögon mot mig.

Hela jag slappande av, slöt ögonen och lät den gula auron omfamna mig. Jag kände hur jag lättade från stolen och hur mitt blonda hår lyfte från mina axlar och svävade lika fint som Elisabeths.
När mitt hår föll tillbaka till sin plats öppnade jag ögonen igen och såg att jag satt ensam i köket. Elisabeth och Avalon var helt borta. På tal om borta var min mobil telefon också borta.

Derek:
Jag riktade kikaren mot den gamla skjulet och såg hur en skugga rörde sig omkring utanför. Den rörde sig fram och tillbaka. När den till slut kom ut i mörkret så blixtrade det till. Jag gömde mig ännu längre ner i mossan och tittade upp igen och pustade ut. Mannen tände bara en cigarett.
Jag tittade efter genvägar bortifrån platsen men att ta sig ut därifrån skulle vara näst intill omöjligt. Nedanför huset kunde jag se hur 3 stora schäfrar låg och vaktade huset. En sådan springer man inte ifrån. Jag tittade ner och såg efter en möjlighet att kunna ta mig ner.

En avsatts inte så långt därifrån såg tillräckligt säkert ut att klättra ner och upp för. När mannen försvann bakom skjulet igen så ålade jag till platsen. Drog fram ett rep från sadelväskan och knöt den runt ett träd och lät den falla ner till marken.
Jag kom ner till sista avsatsen och kollade mot skjulet. Jag kunde se mannen tydligare nu. Han satt ner på en stol av vedträn och täljde på en rejäl pinne och verkade vara fokuserad på den. Jag tog mig ner ljudlöst och smög bort till ena husknuten. Jag kollade mig omkring efter något att använda som vapen, men det enda som fanns omkring var ett par gamla plåtburkar. Jag kände mig tyst fram på plåtburkarna och kände att en var tyngre än dom andra.

Jag försvann bakom huset och använde mig av en kotte som jag kastade mot dom tomma burkarna och det skramlade till. Mycket snart kom mannen fram och såg sig omkring efter vart oväsendet kan ha kommit ifrån.
När han vände sig om så nacken var vänt mot mig tog jag min chans och kastade burken rakt mot mannen och som träffade honom i bakhuvudet. Mannen föll framstupat och slog i marken med en rejäl duns.

Jag kom ut från andra hållet och såg att dörren var förseglad med ett rejält lås. Emma måste vara där inne men nyckeln syndes inte till. Jag svalde och lutade mig fram från sidan. Från mannens bälte blänkte det till.
Suck, så klart dom hängde där. Jag svalde igen och plockade upp ett vedträd, skulle han vakna till så vore det bra att nocka honom igen. Jag smög fram och kom fram till bältet, nyckeln lossnade lätt då jag drog den upp och ner.
Långsamt backade jag tillbaka, fortfarande med vedträet i ett hårt tag i handen.

När jag kom tillbaka så skyndade jag mig till låset och förde in nyckeln och vred om. Låset hoppade till vid ett klick. Mannen på sidan stönade till och han började vackna. Jag skyndade mig runt på andra sidan och väntade.
-"Vad i helvete!" Mumlade mannen då han kom runt hörnet med handen bakom nacken. Han mumlade några fler förbannelser och hans ögon riktades mot låset som var öppet. -"Vad i helvete?" Svor han igen och lirkade upp låset och gick in i skjulet. Vedträet låg fortfarande i min hand. Jag bet mig i läppen, jag hade bara en chans.