Jag kommer ihåg den här historien från när jag var yngre och bodde varje sommar hos min mormor för att hjälpa henne med att ta hand om butiken hon ägde. En liten butik som sålde hemmaggjord godis. För ett barn var det alltid roligt att hjälpa till att jobba så länge det handlade om saker som smakade sött och surt på tungan.
Även fast min mormor då inte var lika pigg att jobba i hennes lilla butik hade hon anställt andra godistillverkare att ta hand om hennes lilla butik och därmed var jag inräknad.
Men förutom doften av godis och färgerna från butiken var det en annan historia som min mormor brukade berätta för mig på kvällarna vid läggdags, en historia om en häst. En häst med vingar- Pegasus.
Alla känner vi väl till historien om Herkules? Den romerska mytologin om guden Jupiters och dödliga prinsessan Alkmenas starka son?
I mytlogin är Herkules känd för sin styrka och långgående äventyr där han bland annat steg ner till jorden för att hjälpa mänskligheten att utplåna fasansfulla monster som härjade och erövrade jorden som deras.
När Herkules steg ner från gudavärlden steg han också in i en värld där han blev en halvgud och kunde inte återvända tillbaka till gudarnas värld om han inte gjort ett riktigt hjälteinsats.
Men ner till människornas värld reste han inte ensam, han reste tillsammans med någon som än idag följer honom vart han än går. Det var nämligen pegasus; en bevingad häst med stora breda vingar som var tillräckligt starka för att lyfta hästen och ryttaren långt ovanför de vita fluffiga molnen.

Det som alltid fick mig att nyfiket lyssna på den här historien var att min mormor brukade dra iväg med fantasin.
Många unga idag önskar idag att få träffa en enhörning, en enhörning som endast kan ses av en kvinna med rent hjärta, ett renligt hjärta utan något som helst ont inom sig, men jag skulle göra vad som helst för att träffa och flyga med en pegasus.
En pegasus kunde enbart bara ses av människor med modigt hjärta och osjälviskt själ. Att bevisa för pegasusen att själen är av stål och inte utgör själviska handlingar, ett hjärta som är modigt nog att bry sig om de behövande.
Det var det som min mormor brukade berätta för mig, men som alltid- måste en historia ha ett slut.
Min mormor lämnade jordelivet för några år sen och med mig i mitt huvud hade jag alltid hennes fantastiska historia om pegasus, den bevingade hästen med ett modigt hjärta och tro det eller ej, men jag tror jag träffat pegasus, även fast jag aldrig nämnt det för någon, utan det är något jag behållit för mig själv och som dessutom behöver bli hörd av alla.
Jag tror pegasusen jag träffade då var min egna mormor som också räddade mig eftersom jag agerade osjälviskt med ett hjältemodigt hjärta.

Det var tidigt på våren. Snön hade precis smällt undan och gjorde ett stort allrum för sommaren som låg inte långt borta. Jag gick hem från skolan med ett leende på läpparna efter att ha klarat veckans alla prov med god marginal. Det som fångade min uppmärksamhet när jag kom fram till träbron mellan Moorland och Världshuset i Skördebygden som jag såg samlingen av människor och polisbilar med blåljuset igång. Mitt på bron, på räcket stod en flicka med blont hår. Hon stod där utan att hålla i något alls, tittade ner mot vattnet nedaför henne. Höjden från bron och ner till vattnet verkade inte avskräcka henne och människorna runt oss gjorde inget, än mindre tog ett steg fram till flickan som svajade osäkert från att falla över eller ramla tillbaka på bron.
Jag handlade av egen kraft, trängde mig förbi samlingen av männsikor och poliser och skyndade mig till mitten av bron.
"Stanna!" En polis ropade efter mig men jag ignorerade honom, flickan behövde hjälp och det var nu eller aldrig.
Flickan vred försiktigt på huvudet och våra ögon möttes. Ögon av tårar och medkänslighet.
"Vad som än har hänt, är det inte värt att låta världen mista ett viktigt liv." Hörde jag hur min röst prata. Jag ville inte tappa kontakten med hennes fantastiska bruna ögon. Mascaran hade skapat svarta strömmar på hennes rosa kinder efter alla tårar hon spillt för något som nyss hänt i hennes liv.
Hon log, vred tillbaka hennes huvud. Hennes blonda hår föll ner över hennes ansikte, men hon fortsatte le medan hon såg ut att fundera på vad jag sagt. Plötsligt när det kändes som en evighet, förvandlades scenen från hopp till en räddningsinsats.

Flickan tog ett steg mitt ut i luften, med egna ögon såg jag hur hon föll ner mot sin död. Människor runt oss började skrika utan att göra något, av ren reflex hade jag hunnit fram till henne, kastat mig över räcket och fångade henne med min hand och höll hela hennes vikt i min andra hand som höll ett hårt grepp om träräcket på bron
Jag andades ut och in för att inte tappa taget om henne, jag tittade ner på henne och möttes av en blick som sa mer än hundra ord. Skräcken i hennes ögon talade om att det inte var fallet mot hennes död som var fruktan jag såg, utan att jag osjälviskt riskerade mitt egna liv för att rädda henne, en flicka jag inte känner eller visste vem hon var. Osjälviskt hängde jag från bron med en människa jag inte känner i min andra hand, flera hundra meter upp i luften ovanför South Hill floden, som kunde också vara den som släppte våra själar vidare mot oändligheten.

En annan hand sträckte sig efter min, en efter en sträckte sig efter mig och när jag tittade upp, mot solens strålar som skymdes av folksamlingen som bara stått och tittat på flickan utan att göra något, log skärrat men drog upp oss. Innan jag steg över på andra sidan räcket, drog jag upp flickan tills hennes ben stod säker på broräcket tillsammans med mig och med människornas hjälp kom hon över säkert.
Jag tog tag i räcket själv för att svinga över benet för att själv komma över på den säkrare sidan, men kände jag hur jag stod på ett av mina skosnören och benet jag skulle lägga över säkert, gled under mig och panikslaget miste jag balansen och greppet om bron, luften svishade förbi mig när jag föll ner från bron.
Människorna ovanför mig skrek och pekade när min kropp försvann allt längre ner från dom och bröt vattenytan med en smäll.
Mörkt, svalkande och en sådan värme spred genom kroppen, en vacker och skön värme som utstrålade kärlek och hopp. Jag satt på något som hade märkligt rörelser, som om strömmen sprang och hoppade samtidigt? En vind som drev förbi oss, sval och beskyddande.
Var vattnet så behaglig att rida på eller var det bara en del av döden? Långsamt öppnade jag ögonen.
Framför mitt synfält såg jag himmelen, vackert blå och tilltalande. Fluffiga vita moln som såg sköna ut nog att sova på. En häst, lika svart som korpen, bar mig på sin rygg och sprang genom himmelen som om den sprang på en äng, flög fram snabbt och smidigt.
Vingarna var lika svarta som kroppen, fylld med fjädrar för att behålla hästen ovanför maken och långt ovanför molnen, fjädrar för att hålla hästen flytande och ta den muskulösa hästen över himmelen utan att besvära den med att hoppa över stock, sten och vallgravar.
Jag log. Ett brett leende, klappade pegasus på halsen.
"Duktig kille!" Viskade jag till honom. Pegasus kastade med huvudet i en menande och förstående gest och tog i mer med vingarna och benen medan vi galopperade över himmelen och bort från landet.

Allt kändes som en härlig dröm och jag ville inte vakna upp och jag hoppades detta var min syn på döden.
Drömmar är till för att tydas och aldrig glömmas bort oavsett hur fasanfulla eller fantastiska de är, min var en fantastisk dröm, men inte en dröm om döden. Jag vaknade upp och såg den blåa himmelen ovanför mig, bland buskar av grönt som skymde min sikt från solen. När jag satte mig upp var jag mycket vid liv, men helt oskadd från fallet.
Bron låg några hundra meter bort från mig. Fantastiskt att se på, men farligt att falla från.
Jag skrattade lågt för mig själv över vad jag upplevt i min dröm, det var precis som jag föreställt mig om vad min mormor berättat för mig om Herkules pegasus.
Mäktig, full av liv, fullt förstående för sina medmänniskor och finns i varje liten flickas fantasi så länge vi har ett modigt hjärta och en ojälvisk själ och hjälper våra medmänniskor tillbaka till verkligenheten. Pegasus uppdrag är fullbordat och flyger nu tillbaka till gudarnas kungarike mellan molnen och lämnar en sann hjälte bakom sig.