Natalie Skyforce - Ett modigt hjärta med vingar

Music inspiration: The Last Unicorn cover by Declan Galbraith and Nightcore-All of me by John Legend 
 

Jag kommer ihåg den här historien från när jag var yngre och bodde varje sommar hos min mormor för att hjälpa henne med att ta hand om butiken hon ägde. En liten butik som sålde hemmaggjord godis. För ett barn var det alltid roligt att hjälpa till att jobba så länge det handlade om saker som smakade sött och surt på tungan.
Även fast min mormor då inte var lika pigg att jobba i hennes lilla butik hade hon anställt andra godistillverkare att ta hand om hennes lilla butik och därmed var jag inräknad.
Men förutom doften av godis och färgerna från butiken var det en annan historia som min mormor brukade berätta för mig på kvällarna vid läggdags, en historia om en häst. En häst med vingar- Pegasus.
Alla känner vi väl till historien om Herkules? Den romerska mytologin om guden Jupiters och dödliga prinsessan Alkmenas starka son?
I mytlogin är Herkules känd för sin styrka och långgående äventyr där han bland annat steg ner till jorden för att hjälpa mänskligheten att utplåna fasansfulla monster som härjade och erövrade jorden som deras.
När Herkules steg ner från gudavärlden steg han också in i en värld där han blev en halvgud och kunde inte återvända tillbaka till gudarnas värld om han inte gjort ett riktigt hjälteinsats.
Men ner till människornas värld reste han inte ensam, han reste tillsammans med någon som än idag följer honom vart han än går. Det var nämligen pegasus; en bevingad häst med stora breda vingar som var tillräckligt starka för att lyfta hästen och ryttaren långt ovanför de vita fluffiga molnen.

Det som alltid fick mig att nyfiket lyssna på den här historien var att min mormor brukade dra iväg med fantasin.
Många unga idag önskar idag att få träffa en enhörning, en enhörning som endast kan ses av en kvinna med rent hjärta, ett renligt hjärta utan något som helst ont inom sig, men jag skulle göra vad som helst för att träffa och flyga med en pegasus.
En pegasus kunde enbart bara ses av människor med modigt hjärta och osjälviskt själ. Att bevisa för pegasusen att själen är av stål och inte utgör själviska handlingar, ett hjärta som är modigt nog att bry sig om de behövande.
Det var det som min mormor brukade berätta för mig, men som alltid- måste en historia ha ett slut.
Min mormor lämnade jordelivet för några år sen och med mig i mitt huvud hade jag alltid hennes fantastiska historia om pegasus, den bevingade hästen med ett modigt hjärta och tro det eller ej, men jag tror jag träffat pegasus, även fast jag aldrig nämnt det för någon, utan det är något jag behållit för mig själv och som dessutom behöver bli hörd av alla.
Jag tror pegasusen jag träffade då var min egna mormor som också räddade mig eftersom jag agerade osjälviskt med ett hjältemodigt hjärta.

Det var tidigt på våren. Snön hade precis smällt undan och gjorde ett stort allrum för sommaren som låg inte långt borta. Jag gick hem från skolan med ett leende på läpparna efter att ha klarat veckans alla prov med god marginal. Det som fångade min uppmärksamhet när jag kom fram till träbron mellan Moorland och Världshuset i Skördebygden som jag såg samlingen av människor och polisbilar med blåljuset igång. Mitt på bron, på räcket stod en flicka med blont hår. Hon stod där utan att hålla i något alls, tittade ner mot vattnet nedaför henne. Höjden från bron och ner till vattnet verkade inte avskräcka henne och människorna runt oss gjorde inget, än mindre tog ett steg fram till flickan som svajade osäkert från att falla över eller ramla tillbaka på bron.
Jag handlade av egen kraft, trängde mig förbi samlingen av männsikor och poliser och skyndade mig till mitten av bron.
"Stanna!" En polis ropade efter mig men jag ignorerade honom, flickan behövde hjälp och det var nu eller aldrig.
Flickan vred försiktigt på huvudet och våra ögon möttes. Ögon av tårar och medkänslighet.
"Vad som än har hänt, är det inte värt att låta världen mista ett viktigt liv." Hörde jag hur min röst prata. Jag ville inte tappa kontakten med hennes fantastiska bruna ögon. Mascaran hade skapat svarta strömmar på hennes rosa kinder efter alla tårar hon spillt för något som nyss hänt i hennes liv.
Hon log, vred tillbaka hennes huvud. Hennes blonda hår föll ner över hennes ansikte, men hon fortsatte le medan hon såg ut att fundera på vad jag sagt. Plötsligt när det kändes som en evighet, förvandlades scenen från hopp till en räddningsinsats.

Flickan tog ett steg mitt ut i luften, med egna ögon såg jag hur hon föll ner mot sin död. Människor runt oss började skrika utan att göra något, av ren reflex hade jag hunnit fram till henne, kastat mig över räcket och fångade henne med min hand och höll hela hennes vikt i min andra hand som höll ett hårt grepp om träräcket på bron
Jag andades ut och in för att inte tappa taget om henne, jag tittade ner på henne och möttes av en blick som sa mer än hundra ord. Skräcken i hennes ögon talade om att det inte var fallet mot hennes död som var fruktan jag såg, utan att jag osjälviskt riskerade mitt egna liv för att rädda henne, en flicka jag inte känner eller visste vem hon var. Osjälviskt hängde jag från bron med en människa jag inte känner i min andra hand, flera hundra meter upp i luften ovanför South Hill floden, som kunde också vara den som släppte våra själar vidare mot oändligheten.

En annan hand sträckte sig efter min, en efter en sträckte sig efter mig och när jag tittade upp, mot solens strålar som skymdes av folksamlingen som bara stått och tittat på flickan utan att göra något, log skärrat men drog upp oss. Innan jag steg över på andra sidan räcket, drog jag upp flickan tills hennes ben stod säker på broräcket tillsammans med mig och med människornas hjälp kom hon över säkert.
Jag tog tag i räcket själv för att svinga över benet för att själv komma över på den säkrare sidan, men kände jag hur jag stod på ett av mina skosnören och benet jag skulle lägga över säkert, gled under mig och panikslaget miste jag balansen och greppet om bron, luften svishade förbi mig när jag föll ner från bron.
Människorna ovanför mig skrek och pekade när min kropp försvann allt längre ner från dom och bröt vattenytan med en smäll.
Mörkt, svalkande och en sådan värme spred genom kroppen, en vacker och skön värme som utstrålade kärlek och hopp. Jag satt på något som hade märkligt rörelser, som om strömmen sprang och hoppade samtidigt? En vind som drev förbi oss, sval och beskyddande.
Var vattnet så behaglig att rida på eller var det bara en del av döden? Långsamt öppnade jag ögonen.
Framför mitt synfält såg jag himmelen, vackert blå och tilltalande. Fluffiga vita moln som såg sköna ut nog att sova på. En häst, lika svart som korpen, bar mig på sin rygg och sprang genom himmelen som om den sprang på en äng, flög fram snabbt och smidigt.
Vingarna var lika svarta som kroppen, fylld med fjädrar för att behålla hästen ovanför maken och långt ovanför molnen, fjädrar för att hålla hästen flytande och ta den muskulösa hästen över himmelen utan att besvära den med att hoppa över stock, sten och vallgravar.
Jag log. Ett brett leende, klappade pegasus på halsen.
"Duktig kille!" Viskade jag till honom. Pegasus kastade med huvudet i en menande och förstående gest och tog i mer med vingarna och benen medan vi galopperade över himmelen och bort från landet.

Allt kändes som en härlig dröm och jag ville inte vakna upp och jag hoppades detta var min syn på döden.
Drömmar är till för att tydas och aldrig glömmas bort oavsett hur fasanfulla eller fantastiska de är, min var en fantastisk dröm, men inte en dröm om döden. Jag vaknade upp och såg den blåa himmelen ovanför mig, bland buskar av grönt som skymde min sikt från solen. När jag satte mig upp var jag mycket vid liv, men helt oskadd från fallet.
Bron låg några hundra meter bort från mig. Fantastiskt att se på, men farligt att falla från.
Jag skrattade lågt för mig själv över vad jag upplevt i min dröm, det var precis som jag föreställt mig om vad min mormor berättat för mig om Herkules pegasus.
Mäktig, full av liv, fullt förstående för sina medmänniskor och finns i varje liten flickas fantasi så länge vi har ett modigt hjärta och en ojälvisk själ och hjälper våra medmänniskor tillbaka till verkligenheten. Pegasus uppdrag är fullbordat och flyger nu tillbaka till gudarnas kungarike mellan molnen och lämnar en sann hjälte bakom sig.

Sofia Goldknight - Erövringen av Tronen!

Music inspiration: Kings and queens - 30 seconds to mars and Basket case - Green day!

Himmlen är lika klarblå som en blå opal. Skimrande och helt utan repor, i detta fallet saknade den blå himmelen vita kuddar av moln, istället sken en gul diamant över världen och på just den stig jag och min häst gick över.
Ashflame skrittade på vägen framför oss utan att strudsa runt och fjanta sig som det brukade se ut när vi är ute och rider, han valde istället att ta det lugnt. Förmodligen var det värmen som satte stopp för han, vilket var skönt, efter en dag som denna önskade jag inget annat än att allt skulle gå felfritt och det var det som det gjorde just nu.
Vi hade lämnat stranden bakom oss och skrittade på vägen uppför den branta backen mot Vingården där jag hade min häst stallad. Om jag kunde ha fått bott på Vingården jag med som alla andra, men jag flyttade väl in vid minsta tänkbara tillfälle och fick söka efter ett boende utanför Vingården och det blev Silverglade byn där jag bodde tillsammans i ett hus med tre andra tjejer och en kille. Ett väldigt trivsamt hus.
Gult hus med vita kanter, stentrappa och staket i stål, vit ytterdörr med en svart knopp till handtag. Huset var omgiven av grönt gräs, buskar som växte vilt upp efter väggen bredvid ytterdörren och sen vilda blommor som växte som de ville på gården. Ingen av oss hade gröna fingrar och brydde oss inte om hur vi skulle sköta trädgården, vilket resulterade att vi bodde i en djungel mitt i byn.

Ashflame frustade. Jag blinkade till och vägen som låg framför oss hade förändrats. Brukade vi inte gå igenom en passage mellan två högt stående berg precis nu?
Marken låg under ett täcke av snö och vi stod plötsligt i en tättbevuxen skog. Jag var rätt säker på att det var sommar och varmt. Ashflame fortsatte skritta och sick sackade mellan träden, som om han var van att gå här.
När träden blev glesare kom vi ut på ett öppet fält och långt framför oss kunde jag se en annan by. En liten by med ett högt stående synligt slott.
Från slottet små fönster, sken det små fladdrande ljus från stearinljus. Jag drev på Asflame och han satte av i galopp över det öppna fältet. Snön yrde från hans hovar och helt plötslgit kände jag hur en mantel flaxade bakom mig. Jag sneglade bakåt och en mantel i vinrött tyg fladdrade som en flagga i en vind och istället för shorts och linne hade jag en gråaktig klänning med ett bälte i brunt skin runt midjan. Ärmarna på klänningen var breda så armarna fick mer frihet att röra sig utan att det kändes stramt och tight.
Mina fötter låg skyddade innanför mörka pälsbeklädda skor med tre centemeter lång klack. Jag var ganska säker på att jag red i min sandaler innan?

Vi närmade oss slottet.
Ashflames utrustning var också förändrad. Det svarta westerntränset han nyss haft hade ändrats till ett svart engelsk träns med äkta guldspännen. Tyglarna var i vackert svart skin och allt var väldigt välgjord. Sadeln var bomlös och väldigt bekväm att sitta i, bakvalvet och framvalvet var något förhöjt så jag inte kunde ramla av bak eller fram om något skulle hända.
Han hade även en martingal, något jag aldrig behövde ha på honom, men nu hade han det och den var bred och låg tryggt över bogen på honom. Undra vad han fick den ifrån? Red vi inte barbacka för en stund sen?
Fort kom vi in i byn och Ashflame ökade på galoppen, folket i byn bar medeltida kläder och kastade sig undan när vi hastigt flög förbi dom och upp mot slottsgården och sen uppför trapporna. Ashflames hovar slog i den enorma järnporten som öppnades upp långsamt för oss och väl inne hamnade vi i en tronsal.
En lång och öppen tronsal där facklor på väggarna fyllde upp hela tronsalen med ett rött och orangt ljus. På väggen framför oss bakom en tron hängde ett långt tyggstycke i rött och svart och på vardera sida av tronen stod det två flaggvimplar på ett stativ av stål.
Symbolen på flaggorna var två olika djur, på den gula sidan kunde jag se en stegrande hjort och på den röda sidan av flaggan stegrade sig ett lejon mot hjorten. På båda sidorna av mittengången hölls taket upp av sex enorma runda pelare. Men det som mina ögon fick upp för; var tronen.
En tron av järn. Ryggstolen vars spetsar som stod rakt upp åt både höger och vänster med några centimeters mellanrum, det såg vasst ut.
"Järntronen smides åt en kung som besegrade en arme av fiender." Rösten var len och överraskande. Bredvid mig på det rena marmorgolvet stod en kvinna i brunt långt hår, luggen var uppsatt i en knut bakom nacken och hon bar en gammeldags elegant mörklila klänning.

Jag tittade på tronen igen och försökte se vad hon menade, inget direkt större skillnad kunde jag se, än de vassa spikarna från ryggen.
Smidigt gled jag av Ashflame och tillsammans med kvinnan, gick vi fram till tronen och jag ju närmare vi kom, desto bättre förklaring fick jag.
Järntronen var gjord av svärd. Svärd efter den arme som besegrades för länge sen, fienderns svärd var ihopsmida och skapade en tron av järn.
Jag tittade på kvinnan som log och vi gick upp för två ynka strappsteg upp till tronen och mina händer rörde vid den. Den var len och kall, men inte ett dug vass som jag förväntat mig. Jag ställde mig med ryggen mot järntronen och såg ut över den enorma salen. Flamandet från facklorna fick salen att se elegant och mystiskt ut, som om jag vandrade genom en grotta, fast denna sal var i ett mycket bättre skick än en stenig grotta.
Långsamt sjönk jag ner på tronen och satt där, såg ut igen över salen och sen på kvinnan som inte yttrade ett ord till mig, bara log innan hon sen helt plötsligt tog tag om mina axlar och skakade om mig våldsamt.
"Sofia! Hör du mig!" Skrek hon åt mig och skakade mig ännu mer. Hennes ansikte förändrades från from som ett lamm till ett ursinigt lejon. Vad hände och hur visste hon vad jag hete?
Kvinnan släppte taget om mig, gick ner för trapporna och från ingenstans plockade hon upp en trähink fylld med smutsigt gammalt vatten och kastade det över mig.
Mitt skrik fyllde upp den tomma tronsalen och när jag öppnade ögonen igen, var det klubbhuset jag såg.
Framför det långa bordet stod Haley med en tom blomvas. På bordet framför mig och över mig låg blommorna utsprida och vattnet från vasen droppade ner från mig. Hur hamnade jag här?

"Är du vaken nu?" Haley ställde ifrån sig vasen tittade oroligt på mig. "Jag har följt efter dig i flera minuter och du har inte sett mig?"
"Eh.. nej?" Något förvirrad av allt som hade hänt, såg jag mig omkring i klubbhuset. Det långa bordet framför mig med stolarna, balkongerna som hölls upp av de bärrande stolparna, tavlorna som prydde de vita träväggarna, krukorna med blommorna.
Vad hände med slottet jag såg? Järntronen?
"Har du druckit ordentligt med vatten idag?" Hörde jag Haley säga.
"Jag tror inte det..." Sa jag tyst och ställde mig upp, jag hade satt mig på klubbägarens och ledarnas stol och vände mig om. En tom väg men ingen järntron.
"Att jag ska jämt behöva ha koll på dig!" Suckade hon irriterat och kastade över en halvfull vattenflaska. Jag skruvade upp korken och drack tre rejälla klumpar innan jag gav tillbaka flaskan till henne och upptäckte att Ashflame stod inne i klubbhuset också, något mindre förvånad än vad jag var.
"Vart är järntronen?" Sa jag plötsligt, för även om jag visste att allt bara var hallucinationer kunde jag inte undgå att fråga, för det var så verkligt. Haley tittade mållöst på mig och började skratta.
"Sofia...?" började hon och dolde ett skratt bakom handen när vi lämnade klubbhuset tillsammans, utan att så mycket som se oss om. Jag väntade på att hon skulle fortsätta, men det tycktes som hon var mer upptagen med att skratta åt mig än mindre fortsätta på sin mening och det smittade av sig, jag log och verkligheten hann ifatt mig och jag skrattade jag också.
Även om jag nu önskat att det var verkligt, är det rätt skönt att återkomma till den normala vardagen och hänga ihop dom som betyder mer för mig, än en hallucination om något som bara existerar i böcker.

Vad jag gör idag!

Jag antar att många av er badar eller ligger under den stekheta solen och solar idag, inte jag då!

Jag föredrar stanna inomhus istället för att vara utomhus nu när solen är så stark. 
I alla fall tänker jag spendera denna dagen att skriva ner Sofia Goldknight's Oneshot novell nu när jag har chansen. 
Efter att jag fått hennes lilla text att skriva efter kände jag att den skulle bli en utmaning, så igår precis när min rast slutade, kom jag på världens bästa idé och nu sitter jag här, med fönstret öppet på vid gavel och en fläkt som blåser mig i nacken, och ska jag skriva ner den. 

Jag hoppas du kommer gilla den Sofia, för jag kommer lägga ner mycket tid och tänk på den för din skull!
Med två fanatiska låtval från henne kommer detta bli bra!

Den kommer dyka upp idag på bloggen men när vet jag inte, men det märker ni väl! 

Nej dags att skriva! 

Well well, vad tror ni den kommer handla om? 
Les mer i arkivet » Juni 2017 » Maj 2017 » April 2017 » Mars 2017 » Februari 2017 » Januari 2017 » December 2016 » November 2016 » Oktober 2016 » September 2016 » Augusti 2016 » Juli 2016 » Juni 2016 » Maj 2016 » April 2016 » Mars 2016 » Februari 2016 » Januari 2016 » December 2015 » November 2015 » Oktober 2015 » September 2015 » Augusti 2015 » Juli 2015 » Juni 2015 » Maj 2015 » April 2015 » Mars 2015 » Februari 2015 » Januari 2015 » December 2014 » November 2014 » Oktober 2014 » September 2014 » Augusti 2014 » Juli 2014 » Juni 2014 » Maj 2014 » April 2014 » Mars 2014 » Februari 2014 » Januari 2014 » December 2013 » November 2013 » Oktober 2013 » September 2013 » Augusti 2013






★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!