Mörkret före gryningen - Kapitel 6!

Med boken under armen och Dylan gäspande bredvid mig begav vi oss ut igen. 
Som vanligt var dagen som den alltid brukade vara men på fredagar var det alltid lite mer full fart på eleverna. En del elever åker hem under helgen medan andra stannar kvar då dom har alldeles för lång resa hem, som mig och Siri. Vi båda var annars bosatta i Skördebygden, vilket var en bra bit härifrån för att hålla på att lasta hästar fram och tillbaka. Det som var ännu bättre med fredagar var också att under helgen fick vi rida ut hur mycket vi ville så länge vi inte rider ut ensamma. 
På skolan under helgerna var det bara en ända lärare som stannade för att ha koll på dom resterande elverna som valt att stanna kvar, men som också hade koll så det inte festade eller tog med sig in alkohol på skolområdet, vilket är strikt förbjudet. 
"Vad Siri ser munter ut!" Sa Dylan när vi kom fram till stallet. Siri kom emot oss med spån och hö i håret. Med tanke på den mordiska blicken hon hade var hon på krigsstigen. 
Vi stannade, tog avstånd från henne.
"Vad har hänt?" Frågade jag henne, försökte låta bli att skratta, vilket blev allt svårare ju längre stund jag tittade på henne. 
"Behöver jag säga det? Felicity är vad som hände!" Fräste hon och gjorde ett tappert försök med att borsta bort höet och spånet från håret med händerna i en kloliknande borste. 
"Jag var speciellt utvalt för ett speciellt uppdrag, som hon så vackert kallade hö stapling!" 
"Det förklarar höet i håret men inte spånet i håret eller i kragen?" Siri lyfte på kragen och en handfull spån ramlade ner bredvid hennes fötter, lite som konfetti. Jag flinade men stretade emot att inte skratta, det blev allt svårare. 
"Spånet var en olycka, jag gick förbi en box som Alex höll på att mocka ur och kom i vägen för hennes grep och spånet med bajs träffade mig i ansiktet och nacken. Åh den där desserten skulle sitta fint sen efter en sådan här dag!" Suckade hon medan Dylan log brett bredvid mig och vi båda visste, att hennes dessert var ett minne blott.

Enda fördelen med fredagar var att alla elever hade bara en lektion, ett extra val där eleverna får lära sig något från någon som inte utbildar detta på någon annan skola, ett individuellt val där hästhållning inte ingick.
Men allt annat spännande, matlagning, bakning, hantering av blommor med mera. Mycket fanns att välja på men jag hade valt ett annat ämne som jag ansåg var väldigt intressant då jag läste det för första gången, nämligen: arkeologi med Professor Jura.
Jag älskade dessa lektioner för det fick mig att tänka på allt annat. Som hästar, Siri, matte, Felicitys genomträngande ögon som borrar sig in i våra nackar, men sådan lycka varar aldrig för evigt, speciellt denna dagen rann känslan av lycka av mig när jag gick till Professorns hus, tillsammans med Dylan, som även han gick som elev hos Jura.
Tjurigt satt jag längst bak i klassrummet, stirrade ner en fyrkantig låda i trä fylld med finkornig sand. Bredvid lådan, på vänstra sidan, låg en väldigt liten spade och en pensel. På lådans högra sida låg ett anteckningsblock och en bläckpenna. Detta var för att lära oss analysera föremålen vi hittar i lådan.
Dylan hade placerar sig länge fram med exakt samma föremål framför sig, såg sig aldrig om efter mig.
Det som jag trodde skulle blir en härligt lektion, urartade sig till hatiska blixtrar från mina ögon som sköt Dylan i ryggen, som jag misstänkte lade märke till det. Han sätt att andas med ryckiga andetag, antog jag att han skrattade åt mig. 

Det var väl så som resten av lektionen fortsatte. Jag försökte fokusera på att dokumentera föremålen som Professor Jura begravt i den lilla mini sandlådan, men Dylans dolda hånskratt var det ända som mina ögon inte kunde släppa fokus på och det slutade med att allt mitt dokumenterande såg ut som svarta hål från yttre rymden.
Vid lektionens slut, var jag först ut, fortare än kvickt, efter att min tjocka historiebok om Firgrove, hade träffat Dylan i bakhuvudet och för resten av dagen fram till lunch lyckades jag undvika honom.
Vid lunchtid insåg jag att jag blev tvungen att möta honom. Att slå en bok i huvudet var osjysst och jag hade ingen rätt att göra det, men det var något med Dylan som jag inte klarade av att se eller höra på.
Hans intensiva gröna ögon som stirrade rakt in i min själ så fort han fick en öppning. Jag ryste till omedvetet och slog handen för ögonen och gnuggade, förhoppningvis försvann känslan jag precis kände. Trodde jag.
Inne i matsalen var det fullt ös på eleverna som kastade i sig maten för att hinna med att rida en sista gång innan det var dags för hemfärd under helgen.
I bottre änden av matsalen satt Siri och skrattade tillsammans med Alex och Dylan. Dylan skrattade inte, han var mer fokuserade på maten på tallriken än att hänga med i Siris skämtsamma samtal.
Jag satte mig ner bredvid Siri med Alex på min ena sida och Dylan framför mig.
Han tittade inte upp för att möta mina ögon. Än se på mig.
"Har ni tänkt på att det är fredag idag?" Undrade Siri och skoppade in en stor portion av köttfärslimpan i munnen.
"Jag tror alla vet att det är fredag!" Svarade jag henne arrogant.
"Ja men visa att det är fredag och inte måndag! Ni båda uppför er som om helgen precis har slutat!" Jag himlade med ögonen och tuggade på en morotstav.
Jag kände hur det blev svårt att svälja när jag kom och tänka på att det var fredag. Många elever skulle åka hem och bara ett fåtal skulle stanna kvar och vilken lärare är tänkt ska stanna i helgen? Om försvinnande och morden fortsätter? Vem är det vi ska akta oss för?

"Fredag säger du?" Dylan tittade upp efter att ha stirrat ner på sin tomma tallrik för att möta våra blickar när han äntligen yttrade sig.
"Det betyder att vi är ensamma, mördaren kan fortfarande vara lös och ingen vet vem det är? Till och med polisen har svårt att finns tillräckligt med DNA bevis på den döda flickan så hur ska vi överleva en helg?" Sa han bryskt, hans gröna ögon mötte mina, han visste att jag hade tänkt exakt samma sak.
"Men kom igen Dylan! Vi har ju redan gått en halv termin i skolan, jag tror vi överlever en helg till!" Skrattade Siri åt honom. Alex log osäkert bredvid mig men hon verkade hålla med Siri. Dylan skrattade inte, istället sökte han stöd hos mig. Jag tuggade vidare på en annan morotstav för att slippa möta hans ögon.
"Vad säger du Trevor?" Frågade Siri i Dylans ställe. Jag ryckte på axlarna. Jag ville inte svara honom. Jag var nog den ända som kunde se att Dylans stirrande betydde mer än vad Siri och Alex såg, jag såg en uppretad blick som ville att jag skulle hålla med honom och sen som även sa att vi borde tala ut.
Jag svalde ner bitarna av morot, sköt tallriken ifrån mig och ställde mig upp, liksom Dylan.
"Ska du gå?"
"Ja, en person som oftast ställer sig upp från ett bord ska oftast gå någonstans, ensam!" Mumlade jag lågt till Siri.
Jag behövde rida ut, jag behövde sitta och samla tankarna på ryggen på Pärlan och slippa se och tala med Dylan, än mindre slippa se honom.
Jag lät tallriken stå kvar på bordet och lämnade matsalen, med Dylan bakom mig. Vid den tidpunkten insåg jag att jag aldrig skulle få rida ut ensam, än mindre få tänka själv. Dylan hade bestämt sig, han skulle rida ut tillsammans med mig, oavsett om jag gillade det eller inte.
Förbannade stalker!!

Mitt tappra försök att ordna en ensam ridtur var förgäves. Felicity kunde inte tillåta mig rida ut ensam med tanke på mordet och försvinnandet som härjade runt skolan, hon ville inte ta på sig ansvaret om något hände mig eller någon annan elev på skolan.
Uppgiven sadlade jag och tränsade Pärlan, som idag var pigg och redo, för en promenad ute under fria.
Dylan hade redan utrustat färdig hans vita arab och väntade på mig. Jag låtsades hela tiden som om jag hade massa kvar att göra på Pärlan, men efter att hon otåligt började skrapa med hoven mot boxgolvet, var det dags att sluta slingra sig, det var dags. Nu eller aldrig.
Pärlan hade något större steg än Dylans häst så vi båda låg före honom när vi skrittade på Firgrove vägen mot Firgrove bron. Det var tänkt att vi skulle vända där och rida hem igen, men Dylan fortsatte vidare till vänster på vägen som låg ovanför Äppellunden.
"Vart ska du?" Ropade jag efter honom. Varför brydde jag mig? Jo för det är tänkt vi ska hålla ihop.
"Jag rider ser du väl?" Svarade Dylan ironiskt och fortsatte skritta vidare. Hans vita arabsto vände sitt vita huvud efter Pärlan när vi inte följde efter och tillslut stannade hans häst helt, vände sig om och frustade.
"Kommer du eller? Tillii vill tydligen ha sällskap av Pärlan!" Sa han när hans svaga tappra försök till att få fortsätta ridturen på sin arab, som var helt förgäves. Hon vägrade gå om inte Pärlan följde med.
Jag suckade uppgivet men snuddade med hälarna i sidan på Pärlan, som gladeligen följde efter Dylan och Tillii. Och en glad Tillii fortsatte skritta, med öronen framåt och lyckligt att hennes svarta kompis följer efter henne. 

Vad jag inte kunde förstå, nu när vi red här på vägen förbi Äppellunden, var hur mitt liv helt plötsligt hamnade upp och ner. Jag hade Siri som är en av mina närmsta vänner och jag har alltid hängt med henne utan att jag hade någon annan speciell elev i min närvaro, men så fort jag fick se Dylan första gången, har han hängt efter mig som ett kardborreband fastklistrad i min rygg.
Vart jag än gick eller fanns så var han där, bredvid mig. Personlig utrymme eller lack på respekt var något han inte förstod sig på och verkade heller inte vara intresserad att förstå dess innebörd.
Jag skakade på huvudet medan vi fortsatte skritta fram på vägen. Ganska snart kom vi till en stod som smalnade av där små björkträd växte vilt på hedarna på våran vänstra sida. Dylan stannade in Tillii och väntade in oss tills jag och Pärlan red upp bredvid dom.
"Vill du kanske berätta varför vi rider här?" Frågade jag syrligt utan att titta ner på honom.
Pärlan hade lite högre manke än Tillii så jag satt högre upp än vad han gjorde.
"Inget speciellt! Vi behöver prata ut. Speciellt om den utstickande bulan jag har i bakhuvudet!" Svarade han mig lika syrligt tillbaka.
"Det hade vi kunnat gjort på skolan!"
"Vi är ensamma här och slipper nyfikna och uppspärrade öron!" Kontrade han och red av vägen och in mellan björkarna. Irriterar suckade jag och red efter honom tills han stannade av till halt och steg av Tillii.
"Jag tänker inte sitta av!" Sa jag bittert. Det var nog det sista jag ville.
Dylan stirrade tillräckligt länge på mig för att se mig, motvilligt, stiga av sadeln och stå framför honom.
Han förblev tyst. Han kunde inte ens avfyra ett leende när jag gjorde som han ville, istället tog han min hand och drog mig mot ett träd som var omgiven av buskar, släppte min hand och lade sig ner på gräset med händerna under huvudet. Jag stod kvar. Armarna var korsade över bröstet och jag stampade nervöst med foten. Vad ville jag göra nu? Eller den rätta frågan var:
Vad ville Dylan egentligen? 

"Väntar du på en inbjudan?" Frågade Dylan med ögonen slutna. Genom björkträdets glesta grenar sken solen honom rakt i ögonen.
"Hur vet jag att du inte är mördaren?"
"Vill du visitera mig? Varsågod!" Han låg kvar utan att resa sig upp, istället höjde han händerna uppåt, men sänkte dom lika snabbt när jag inte gjorde en ansats till att visitera honom.
"Du kanske bär ett vapen bakom ryggen!" Påpekade jag.
Dylan suckade, stället sig upp. Han ställde sig framför mig, nära och tog mina händer och placerade dom bakom hans rygg.
Genast ryckte jag tillbaka mina händer och backade två steg ifrån honom.
"Hade jag varit mördaren kanske jag redan hade dödat dig natten då vi sov i samma säng!"
"Det bevisar inget!" Sa jag envist. Jag visste att han inte var mördaren, jag behövde bara en undanflykt från att slippa sitta bredvid honom på gräset.
Dylan lade sig ner igen.
"Jag är ingen mördare. Hur skulle jag annars kunna förklara den där skuggvarelsen som härjar omkring på nätterna?" Muttrade han syrligt, mina falska anklagelser gjorde honom mer arg än vad han var innan.
Motvilligt satte jag mig ner bredvid honom men med en meter emellan oss.
Dylan klappade på den lediga platsen bredvid honom.
"Jag bär inga vapen och tänker inte skära halsen av dig. Sätt dig närmare!" Uppmuntrande han mig.
"Om du tror jag tänker sätta mig ännu närmare nu kan du glömma det!" Sa jag bryskt och drog upp knäna till hakan och kröp ihop till en boll.
Med ögonen riktat mot Pärlan och Tillii önskade jag nu att vi hade ridit hem, för nu kändes det som att allt blev en obehaglig känsla jag inte visste hur jag skulle tackla och oanade känslor steg upp från bröstet. 

"Dom kommer inte springa iväg och lämna oss." Jag tittade på Dylan som kisade på mig med ena ögat öppet. Hur länge har han tittat på mig?
"Jag tror inte dom kommer lämna oss, så länge som det finns gräs finns det ingen anledning för Pärlan att dra iväg!" Sa jag lågt och fortsatte titta på min häst. Hon såg så vacker ut i skuggan. Hennes svarta päls fick en mörkare färg, glansig och förmodligen silkeslen. Hon hade allt en häst behövde, förutom hennes envishet som kunde sätta mitt egna humör på prov. Jag log.
"Vad ler du i?"
"Jag kan inte låta bli att tänka på hur Pärlan och jag kunde klicka ihop som vi gör. Hon är vacker att se på, en flickas eller pojkes drömhäst, men under den svarta pälsen döljer det sig en envis och lat märr!" Skrattade jag. "Jag är inte ens envis men trots det kan jag inte låta bli att älska henne!"
"Det är väl normalt! Tillii var en problemhäst när jag fick henne, sparkades, bets, stampade mig på fötterna med vilje. Hon hatade allt och alla, men så kom den dagen, efter flera år med slit, som hon lät mig tränsa och sadla henne, rida ut på en promenad i flera timmar utan att jag tuggade dam efteråt! Trots det kan hon ha dåliga dagar hon också, liksom jag och det märker hon av!" Berättade Dylan, han hade satt sig upp nu och tittade på våra betande hästar.
"Så du menar att när Pärlan är envis är det på grund av mitt dåliga humör?"
"Hästar har ett sjätte sinne. Dom känner direkt om deras ryttare är på dåligt humör, inte konstigt att dom är envis då, om inte hundra gånger värre!" Dylan log, inte ett brett leende, men ett snett bländade leende med tindrande ögon som inte kunde slita blicken från hästarna som betade på en och samma grässtuss.
Jag ville inte erkänna det, men nu när jag fick se att Dylan kunde le, kunde jag känna den här oanade känslan jag kände tidigare stiga upp till hjärta, som slog hårt mot bröstkorgen så det gjorde ont.
Siri hade nog haft rätt i alla fall. 

"Vill du kanske förklara bulan jag har i bakhuvudet?"
"Vilken bula?" Frågade jag förvånat.
"Bulan i mitt bakhuvud som orsakades av en kraft från en svingande tjock historiebok!" Fortsatte Dylan och det gick upp för mig vad han menade.
"Jag vet inte. Jag har inget direkt svar på varför jag gjorde så!" Sa jag genant. Det finns inga ursäkter för min plötsliga handling från klassrummet.
Långsamt slöt jag ögonen och öppnade dom igen.
"Förlåt, det var inte meningen. Men du irriterar mig till bristningsgränsen. Du är så närgången, irriterad och arg. Du är som ett irriterande plåster!" Jag satt på knä framför honom, gjorde massa obegripliga rörelser med armarna. Jag kunde inte kontrollera min röst eller mina känslor så allt jag känt sen senaste tiden, kastade jag över på Dylan.
Andfådd stirrade jag på honom, slet inte bort min blick, väntade på en reaktion, som jag fick till slut.
Dylan log ett brett leende innan han bröt ut i skratt. Han förvandlades till en helt annan person och hela hans ansikte och kropp fick ett helt annat lyster. Det mörka och gråa molnet jag sett ovanför hans huvudet absorberades och långsamt föll solen över honom.
Men varför skrattade han? Jag försökte för en gång skull vara arg, säga mitt sanningens ord, också skrattar han åt mig?
"Dylan, det är inte roligt! Detta är min åsikt och du borde inte ta den som ett skämt!" Fräste jag och satte mig ner som en säck potatis. Varför försöker jag ens?
Dylan slutade skratta, men han log fortfarande när han tittade på min säckiga ställning.
"Jag vet. Det är därför jag skrattar. Det är första gången jag ser dig arg och jag hoppas det inte är den sista!" Svarade han till slut, med viss kontroll på rösten som när som helst var på väg att bryta ut i skratt igen.
Jag mötte hans gröna ögon som log mot mig och jag kunde se en helt annan aura skina om honom.
Hade jag hört honom rätt?
Fortsättning följer...

Turn on the light!

When your life suddenly have fade and become dark, don't forget to turn on the light! 



Mörkret före gryningen - Kapitel 5!

Summerbreeze var varken en bra dressyr eller hopphäst, men hon var fantastiskt på distans, vilket märks på lektionen när han hellre ville sträcka ut på sig än gå i form. 
Efter lektionen red vi tillbaka till stallet. Siri som vanligt på min sida och Dylan på min andra. 
Jag kokade av ilska och var samtidigt generad. Han red här bredvid mig, sa inget, tittade inte ens på mig. 
Siri log brett. Liksom Dylan yttrade hon inte ett ord. Jag bara väntade på att hon skulle bryta ihop till ett skratt. 
"Det var en intressant lektion!" Sa hon plötsligt. 
"Beror på vad du ser som intressant? Att rida runt i en cirkel och öva på volter är inte intressant, snarare uttjatat." Svarade Dylan henne, väldigt ärlig. Siri höll sig för skratt.
"Så Dylan, har du flickvän?" Jag tittade förbannat på henne med en blick där jag dödade henne mer än en gång. Vart fick hon luft ifrån att ens fråga en så privat fråga? 
"Nej!" Sa Dylan kort. 
Vi red in på skolområdet och möttes upp av Felicity som väntade in oss.
"Stalla in hästarna och bege er till era elevhem, omedelbart!" Beordrade hon uppretat. Ingen av oss sa emot utan gjorde som hon sa. 
Vi tog hand om hästarna, gav dom deras kvällsmåltid och begav oss till våra elevhem. 
Jag hann bara lägga handen på handtaget in till jour rummet när Felicity envist körde iväg mig till mitt elevhem istället. 
Det betydde att jag var tvungen att gå tillsammans med Dylan dit. 
Jag gick sakta bakom honom, gick jag bredvid skulle jag bara störas på att ha honom bredvid mig, gick jag framför skulle jag bara börja springa hem för att slippa ha hans gröna ögon i ryggen på mig. 
Bakom var bäst, där kunde jag se honom och ha koll på honom. Ha koll på honom? 
Jag stannade och lade händer a för huvudet och försökte skaka bort tankarna. Jag vill inte ha killkompisar, det är alldeles för smärtsamt.
"Kommer du eller ska du sova ute?" Ropade Dylan från vårt elevhus. Han höll dörren öppen åt oss båda. Jag fick inse sanningen att vi bodde ihop, i samma korridor, bredvid varandra, vägg i vägg. 
Stalker var bara förnamnet. 

Jag stängde sovrumsdörren efter mig utan att så mycket som se eller tacka Dylan för den vänliga gesten att hålla upp ytterdörren och vänta in mig. Jag ville bara in på rummet, stanna där och hoppas jag slapp se honom för resten av kvällen.
Fast jag skulle behöva bege mig ut och äta förr eller senare. Matsalen skulle öppnade om en halvtimme, men var jag snabb kanske jag kunde missa honom?
Jag lade mig på sängen med händerna under huvudet och tittade upp i taket. Efter det måste jag ha somnat av tristess, för jag kvicknade till och vaknade upp i mitt mörka sovrum. Natten hade fallit utanför. Jag sträckte mig efter min telefon på nattduksbordet. Klockan hade passerat sju på kvällen. I två timmar hade jag sovit och missat middagen. Min mage kurrade till.
Men det var inte därför jag vaknade, någon bankade häftigt på min dörr, sa inget men fortsatte att banka intensivt.
"Gå härifrån!" Vrålade jag för att överrösta slagen mot dörren, men vem det än var som slog med nävarna mot dörren, blev slagen allt mer aggressivare.
"Siri?" Inget svar. Jag backade undan från dörren. Siri brukade oftast svara mig, men den här fortsatte slå, struntade i att svara.
Fort öppnade jag fönstret bredvid skrivbordet och hoppade ut i natten på gräset, utan mina skor. Slaget mot dörren slutade plötsligt.
"Du vet att det finns ett lättare sätt att lösa matte än att banka huvudet i dörren?" Sa Dylan som hängde ut med huvudet genom fönstret med en cigarett i handen.
"Jag slog inte huvudet i dörren någon försökte bryta sig in!" Snäste jag åt honom. Han öppnade munnen för att svara när hans egna sovrumsdörr genomgick samma bankande som min fick uppleva.
"Vad fan?" Sa han och vred huvudet mot sovrumsdörren.
"Öppna inte!" Skrek jag åt honom. Vem det än var kunde jag bara ana själv vem som var på andra sidan dörren, en mörk skugga med bara en sak i huvudet: döda!

Dylan rättade upp sig och fortsatte stirra mot sin sovrumsdörr. Jag kunde inte se in genom hans fönster för att se vad som hände, men ljudet av slagen mot dörren var tillräckligt för att höra.
"Dylan, hoppa ut genom fönstret!" Beordrade jag honom. Dylan lyssnade inte och ignorerade mig, han han stigit av skrivbordet med kroppen riktat mot dörren. "Dylan! Skynda dig!" Skrek jag efter honom. Dörren in till Dylans rum brakade till och det blev tyst där inne. Jag kunde fortfarande se ryggen på Dylan men inte vad han hade framför sig.
"DYLAN!" Skrek jag ännu en gång och Dylan hoppade plötsligt ut genom fönstret, tog min hand och han började springa med mig bort från vårt elevhus.
"Vem fan var det där?" Fräste han medan vi sprang förbi matsalen och vidare mot stallet.
"Har jag sagt att jag och Siri stötte på en mystiskt figur här om natten?" Sa jag nervöst när vi sprang förbi stallet och mot stallarna.
"Nej och jag antar att du inte berättade det för polisen heller?" Fräste han åt mig när vi gömde oss bakom stallarna.
Tysta stod vi med ryggen mot träväggen. Försökte kontrollera andningen efter de plötsliga löpandet. Dylan tittade försiktigt ut från vårt gömställe men såg ingen komma gående. Allt var öde.
Jag satte mig ner på gräset och lade handen över bröstet, blundade och andades ut och in flera gånger.
Efter en stund lättade det höga trycket på bröstkorgen och det blev lättare att andas, det gjorde inte lika ont i halsen längre.
"Berätta vad som hände den natten!" Viskade Dylan till mig medan han fortfarande höll utkik efter varelsen. Så jag berättade, lämnade inga detaljer utanför, inte ens den döda flickan med de vita ögonen som stirrade rakt it i intet och skriket som såg ut att ha stannat mitt i hennes dödsögonblick.

"Du borde ha nämnt det för polisen!" Viskade Dylan utan att titta på mig. Jag skrattade lågt. Berätta för polisen att jag och Siri blev jagad av en mystiskt varelse vi inte kunde säga vad det är? Jo visst.
"Och du tror polisen skulle tro oss ungdomar om en sådan sak?" Viskade jag tillbaka. Dylan rykte på axlarna.
"Polisen lyssnade under ditt förhör om flickan!"
"Ja för att flickan jag stötte på var död och var saknad men ändå inte saknad!" Muttrade jag tjurigt tillbaka. Ingen polis skulle tro på mig om en sådan sak som detta. Ingen skulle ta mig seriös.
"Jag tror kusten är klar. Jag har inte sett varelsen, vem det nu var, på en stund." Sa han när jag ställde mig upp.
"Kan det bero på att den kommer upp bredvid oss!" Sa jag skräckslaget när en gren knäcktes inte så långt ifrån oss. Jag skyndade mig bakom Dylan när han snurrade runt med kroppen mot varelsen som steg fram i skuggorna. Långsamt gled den fram över gräset mot oss, sa inget, men var helt fokuserad på oss. Huvudet och resten av kroppen var dold. Vi kunde inte se vem det var eller vem.
Vi backade undan från den. Ut från vårt gömställe och ut på öppen mark, synligt för alla att se. Det var när våra nakna fötter lämnade det våra gräset som vi ännu en gång vände på klacken, bort från varelsen och började springa. Den här gången kom ett illande vrål från skuggfiguren så det ringde i öronen.
Dylan och jag sprang in i mitt jour rum, låste om oss och satte oss på sängen, långt ifrån ytterdörren och tittade på handtaget.
Långsamt åkte den ner tills den inte kom längre, åkte upp igen och det blev tyst. Mina tänder slog mot varandra, skapade ett klapprande ljud, nu vet jag hur Siri kände sig härom natten. Dylans hand kramade om mina skakande händer vilket jag inte orkade bry mig om att putta bort, ögonen var bara fokuserad på en sak; handtaget som fortsatte att vridas ner och upp. 

Det var tidigt på morgonen som jag långsamt öppnade ögonen. Solen hade inte stigit upp hela vägen till det blåa himlavalvet utan var på väg upp långt bort i horisonten.
Hela natten hade varelsen från skuggorna försökt öppna dörren med att enbart dra ner och upp på handtaget, men långt efter två på natten somnade jag och Dylan ifrån, liksom varelsen försvann och lämnade oss äntligen ensamma.
Sängen blev otroligt trång när det var två personer som sov i den. Min nacke och rygg värkte efter den konstiga liggställningen. Jag lyckades vända mig i sängen och klättra smidigt över Dylan, även fast jag slog handen i ansiktet på honom eller stöta benen i hans ben, var det smidigt enligt mig, jag hade kunna fallit över honom istället.
Utan att se mig om skyndade jag till stallet och började med morgondagens fodring på hästarna innan dom andra dök upp. Tankarna cirkulerade runt. Var det bara en slump att jag och Siri, den första natten, stötte på varelsen för första gången? Den kanske var ute efter någon annan men jag och Siri var dom enda som var ute den natten?
"Trevor!" Jag hoppade till när en av flickornas röster skrämde mig. Hon tittade bekymrat på mig och tog foderhinken från mig.
"Du får ta mäta upp höet idag, du höll på att ge din egen häst havre!" Jag tittade mer på fodervagnen och mycket riktigt höll jag på göra den tabben.
"Jag tror jag inte är riktigt mig själv idag!" Sa jag ärligt och lät Ella ta foderhinken av mig.
"Jag kan se det! Du har mörka ringar under ögonen, du är i stallet med vardagliga kläder och håret är helt i kaos. Har du sovit dåligt?" Frågade hon oroligt när hon började fodra hästarna med rätt foder. Jag nickade bara till svar och gick till den andra delen av stallet och hjälpte till att mäta upp höet, med tankarna fortfarande på nattens skräckupplevelse. 

Jag satt ensam i matsalen. Eller ensam och ensam, vid mitt bord var jag ensam men hela matsalen ekade av elever som åt sin egen frukost, berättade återigen om deras äventyr på hästryggen.
Det var därför jag satt ensam, jag har hört deras historier förut och var less att höra på dom igen.
Istället satt jag ensam med min havregrynsgröt med hallon och blåbär och en historiebok om Firgroves historia. Jag kunde inte släppa det jag sett, två gånger dessutom, och skriket som skuggvarelsen kastade ut sig. Skriket påminde om skriker jag och Siri hörde första natten. En flicka som skriker i skräck, det var exakt samma skrik vi hörde den natten. Så frågan är, vad hade den för koppling till mordet på den döda flickan i skogen?
Om jag inte blivit så rädd kunde jag säkert kollat in flickan själv, sett hur hon dött, men fluglarverna som krälade under hennes hud fick mig redan nu att må illa.
Siri slog sig ner vid bordet med en tallrik havregrynsgröt och Dylan på min andra sida.
"Du kunde ha väntat på mig!" Sa Siri tjurigt och tog en rejäl sked från gröten, stoppade in det i munnen och spottade ut det. "Hur kan du äta detta? Smakar inte ett skit!" Hon reste sig upp och gick iväg för att en kort stund senare komma tillbaka med en ny tallrik med frukt och fattiga riddare som hon anföll direkt och njöt av det, som ett rovdjur.
Dylan åt själv på en rostad smörgås med ost och marmelad och drack svart kaffe, vad han nu fick tag på det?
"Så vad har du fått reda på!" Undrade han och pekade på den öppna boken bredvid min gröttallrik.
"Inget. Boken skriver mycket lärorik fakta om hur Firgrove blev ett internat men det står inget om varelsen från igår kväll eller något speciellt om mord!" Suckade jag och bläddrade ytterligare ett blad, jag hade inte hunnit läsa så långt och boken var tjock, jag hade mycket att gå igenom.
"Vad hände igår kväll?" Undrade Siri som stannat upp med sitt rovdjurs ätandet av den stackars fattiga riddaren. Dylan berättade medan jag fokuserade på läsningen, jag var allt för fokuserad tills Siris telefon, med gårdagens nyheter hamnade framför min näsa, där en bild på en flicka dök upp och ordet mördad.

"Är det hon som är mördad?" Sa jag och plockade upp telefonen.
"Ja hon blev identifierad igår, jag har aldrig sett henne så jag misstänker hon försvann samma dag hon anlände till skolan!" Sa Siri medan hon sysselsatte sig med att plockade bort gröna vindruvor från de små grenarna.
"Inget namn står. Dom vill väl inte gå
ut med det?" Jag läste vidare. "Knivskuren?" Viskade jag plötsligt.
"Ja, hon hade ytliga sår på armarna och benen efter en kniv. Tror en polis kommenterade om att det såg ut som hon blivit tömd på blod!" Viskade Siri tillbaka med munnen full av vindruvor.
"Proppa inte i dig, du sätter det i halsen!" Varnade jag henne, jag visste hur glupsk hon kunde bli när hon var hungrig.
"Vem skulle mörda på en skola där lärare har ögonen i nacken på en?" Undrade Siri fundersamt.
"Det är bara Felicity som har ögon i nacken på dig. Jag och Dylan var ute igår på natten och inte en kotte syntes till!" Påpekade jag till henne. Inte en ända människa såg vi och det var väldigt unikt eftersom Felicity aldrig lämnade sin post.
"Så vem är det då? En lärare?" Undrade Dylan som hoppat in i samtalet, varför följer han fortfarande efter mig?
"Största sannolikhet! Dom känner till skolan, skogen och området som som sin egen hand, varför inte?" Sa Siri när hon svalde ner den sista vindruvan och gav sig på clementinen.
"Du vill vara sätta dit Felicity, det är därför du misstänker henne!" Log jag och stängde igen boken, jag fick fortsätta senare när det var lite lugnare.
"Kanske det, men om hon aldrig varit vid sin post som det är tänkt låter det väldigt misstänksamt, det skulle bara ett nöje att sätta dit henne för mord!" Hon lyste upp och gned händerna mot varandra med ett elakt flin på ansiktet. Jag tittade på Dylan som för första gången sen vi sågs, log mot Siris beteende. Hade Siri fel kanske? 

"Men varför skulle en lärare döda en, helt till synes, oskyldig elev?" Vi fortsatte in på ämnet när vi begav oss av till våra elevhem.
Siri hare fortfarande stallsysslor att göra innan hon var klar för dagen, liksom Dylan också, men som envist följde efter mig istället.
Det var Dylans fråga till mig när vi kom in på elevhuset som vi också delade med dom andra två killarna.
Vi mötte dom i hallen, sa några ord innan vi fortsatte till våra rum och dom fortsatte ut genom dörren.
"Jag vet inte. Varför skulle en lärare gå runt och döda med kniv? Måste finnas mindre farligare vapen att släpa runt på!" Jag vände på Dylans fråga till något vi borde fundera mer över.
"En kniv låter inte när den används!" Påpekade Dylan och trängde sig in i mitt rum, förbi mig och kastade sig ner i sängen med händerna över huvudet.
"Så en pistol eller gevär skulle vara mer dynamiskt vapen att ha med sig, ett skott och hela skolan samlas. Jag förstår din poäng och sen bjöd jag inte in dig!" Sa jag irriterat. Dylans skitiga ridskor låg och smutsade ner min säng.
"Jag vet, jag bjöd in mig själv, har du problem med det?" Undrande han utan att dra upp läpparna i ett leende. Dylan hade bestämt sig för att stanna.
"Du kan åtminstone ta ner skorna från sängen." Muttrade jag och sparkade av mig mina innan jag satte mig på skrivbordsstolen med boken kvar i famnen. Jag hade fortfarande mycket att gå igenom och det skulle aldrig hända nu när Dylan låg där på sängen med hans gröna ögon riktade mot mig. Jag hade svårt att tolka dom, var han arg på bara mig eller bara arg på allt i allmänhet?
Nej han var inte arg, snarare grinig och tjurskallig, tog initiativet själv fast han inte var bjuden, kom ändå och ingen vågar att avhysa honom.
Jag står fast vid min iakttagelse: stalker! 

Efter en lång och utdragen dusch, återvände jag till mitt rum för att byta om till skoluniformen. Inne där hittade jag Dylan som fortfarande inte lämnat mitt rum eller min säng. Han hade somnat och andades djupa och rytmiska andetag.
Någonstans när jag drog upp byxorna, knäppte igen dom och sträckte mig efter min vita skjorta harklade Dylan sig.
"Jag tog inte dig för att ha en tatuering!" Sa han. Jag vred på huvudet mot honom.
"För jag skyltar inte med den helt enkelt, den sitter så pass att den blir dold bakom kläderna!" Sa jag lugnt och stoppade in armarna i skjortan.
"En orm med glasögon? Ovanligt, vad är historien bakom den?"
"Varför tror du det finns en historia bakom den?" Frågade jag honom fast jag visste att det var självklart att tatueringen hade en en historia bakom sig, jag har aldrig visat den för någon och Dylan var den första som sett den, oturligt nog.
"Det är normalt med en tatuering på en orm men inte en orm med glasögon! Vill du berätta vad den betyder?"
"Nej!" Sa jag direkt. Varför i hela friden var han så nyfiken på något som han inte hade med att göra?
"Har du inte stallsysslor att göra?"
Frågade jag honom, han visade ingen tendens på att lämna min säng.
"Jo, men jag byte bort min del till Siri mot att hon fick min nästa dessert!" Sa han och skrattade. Han kunde skratta alltså?
"Vänta nu? Vi får aldrig dessert i matsalen?" Sa jag plötsligt.
"Nej jag vet, men det verkade som Siri glömt bort!" Han fortsätta skratta åt hans deal med Siri.
Siri skulle döda honom om hon kom på det själv. Jag kunde inte låta bli att skratta tillsammans med Dylan, för det självklart att Siri erbjöd sig om det var mat med i avtalet.
Fortsättning följer...

Les mer i arkivet » Juni 2017 » Maj 2017 » April 2017 » Mars 2017 » Februari 2017 » Januari 2017 » December 2016 » November 2016 » Oktober 2016 » September 2016 » Augusti 2016 » Juli 2016 » Juni 2016 » Maj 2016 » April 2016 » Mars 2016 » Februari 2016 » Januari 2016 » December 2015 » November 2015 » Oktober 2015 » September 2015 » Augusti 2015 » Juli 2015 » Juni 2015 » Maj 2015 » April 2015 » Mars 2015 » Februari 2015 » Januari 2015 » December 2014 » November 2014 » Oktober 2014 » September 2014 » Augusti 2014 » Juli 2014 » Juni 2014 » Maj 2014 » April 2014 » Mars 2014 » Februari 2014 » Januari 2014 » December 2013 » November 2013 » Oktober 2013 » September 2013 » Augusti 2013






★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!