Att det ska strula så fort jag ska hem!

Vart lite konstigt så där på slutet av min tågresa hem från Dalarna!
 
Jag hade sen flera dagar innan vetat att jag måste ta bussen hem från Sundsvall City och hem till min lilla by. Men jag behövde få tag i min ena brorsa (som tyvärr har en trasig mobil och är svårt att få tag på!) genom mina andra 2 syskon och det har gått dåligt. Jag höll på i 3 dagar med att försöka få tag på honom så till slut fick jag ringa morsan och prata med henne.
 
Dock vart det lite livat och bråk i mellan oss ang mina hemnycklar (som jag alltid lämnar till dom när jag åker bort) som visade sig vara hemma i DERAS sommarstuga, där dom var nu, och inte fanns hemma i min lägenhet. Vart så klart irriterad och fick höra att det var mitt fel så jag bad dom fixa detta eller så fick dom komma och hämta mig, hihi! ;)
 
Löste sig kanon, min brorsa gömde deras husnyckel så jag kunde komma in i deras lägenhet och sova i deras dubbelsäng! Ha, har sovit så bra som jag bara kunnat ;)
 
Om inte annatså fick jag träffa mina 4 älsklingar 3
 
Ragdollen Dooleys och bondkatterna Lukas (den stora med ränder) och lilla Iris <3
 
Och min snygging Akrelei eller ett enklare sätta att ropa efter henne: Aca! :D <3
Aca bor inte hos mig längre eftersom hon inte trivdes i min lägenhet, hon är mina föräldrars katt just nu. Men hon trivs bäst hos dom och kommer få stanna många år med dom!
Aca är 7 år gammal <3

Even a dark shadow, has its bright moments Part 10 {English}

This has happened: There has been a few months now and with Linnea's assistance, Sasha started to calm down. Linnea has taught Emma lot of new tricks to get the horse to trust their owners through horsemanship. Emma now rides a horse who trust her 100%. Not only that, she has promised to go with Derek and explore a little around Firgrove. Emma chose the course to follow, and are now waiting excitedly for that day to come.

- "Is it really that wise?" Asked Chiara when I helped her load up her horses in the coach horse trailer. - "I mean, you barely know him and he invites already you out on a date!"
- "It's not a date, just a social interaction. Additionally he wanted to check up one place in Firgrove that is not marked on the map."
Chiara every suspicious of it.
- "Let me come with you?, I have not far to Firgrove bridge so I can meet you up there!" I laughed.
- "I'm not 15 years anymore, I'll be all by myself. Besides, I trust him and Sasha!"
- "Emma, it's not about trust, it's about being careful and think two times before doing something, I do not like him. How nice and kind he is, I think it sounds like a lot of trouble! "She muttered and loaded on Lion. I had just fastened her own Arab Wildheart, who already stood and chewed on the hay. I felt a little lost. I thought my best friend would support me, but instead she started to say quite the opposite to me. - "I'm not saying this to make you sad, I'm just worried about you: For neither you nor I know him. Just because he appeared on lots of different places just where you are feels .." She stopped in sentence and fell silent. I looked at her and waited for her to finish her sentence, but she remained silent.

- "Do what you want but I will come."
- "No!" I raised my voice at her and she stopped and look up at me and into my eyes. I was boiling with anger and I felt that no one would have to decide what I was doing with my life. - "Chiara, no. You may not come, Derek and I'll just check a place in Firgrove. Stay home with your parents and help to Firgrove stables and let me do my own life., I trust him and do not need a babysitter with me! "She tricks again, opened her mouth to say something but closed his mouth again.
- "Okay, if you trust him, I may well believe it, although I do not do it!" She picked last horse and loaded on Madness. She closed the door after she fastened Madness and looked up one last time at me before she went to the horse trailer and jumped into the driver's side. She opened the window on the passenger side but no sound came from her. The engine started running and the trailer began to back at the vineyard. When she was getting ready to run out so she shouted. I opened the door to the passenger side.
- "Chiara I did not mean to .."
- "No, you did not mean it, I did." She looked up at me with shining eyes. - "It is not intended that we should be separated as enemies but I say it anyway because I care about you." She drew a breath and came to my senses. - "Take care now., Do not do anything stupid that I would not do!" I felt that the engine growled up. Chiara's gaze was fixed to the road in front of her and she was waiting for me to close the door. I closed it reluctantly and saw then after her when the last person left the vineyard and I stood alone, completely alone, with no companion at all.

The evening felt slow. The sun was shining and was still going down well over Golden ridge. I sat on the balcony in the vineyard library and watched the sunset. I tried to read a bit about horsemanship but everything seemed so vague so I let it just lie on the floor under the sun lounger. It felt lonely being all by myself at the winery and get mind to attend to all the chores myself and no one is there who can help me. I drank the last thing that was left of the tea, picked up the book and a block with pen and went back inside. If nothing else, I could go to bed and sleep. When I came into the room so there came a signal from the computer.

Skype was written mass communications so I clicked me into the person who wrote to me.
- "Hey, have you met him yet?" Chiara had come home to Firgrove and already managed to unpack everything so she could take the time to write.
- "No, I'm meeting him tomorrow in the afternoon," I wrote back and filled up with cold water in my cup and drank up everything. I got no response from her, so I left the computer and went to the bathroom to get ready for bed. When I came back, Chiara wrote again.
- "Okay, I must have forgotten it during the journey home., I'm sorry I made you mad!" I smiled when I saw her message. I know she only meant well but I was mad at her. I sent a heart to her.
I knew then how tired I where all of a sudden, so I sent a good night to her before I shut down the computer, put me on the bed and watched for a while in the ceiling. After that I do not remember more and fell asleep.

A rooster crows outside the vineyard. Agnehta and Berts annoyed rooster crows always early in the morning. I played slowly raised my eyes and looked around the room. First the sun's morning rays hit my room and into my face. I stayed in bed and pushed the blanket tighter around me and tried to sleep. But as much as I twisted and turned me so I realize that I would not go back to sleep. I threw off my blanket, pulled on my robe and started my kettle. I disappeared to the bathroom and looked in the mirror. I looked like a wreck. Waking up early was not not my forte and wake up early two days after another took its toll on me. I started the faucet to the tub and dropped the hot water for me. I brushed my teeth, got my teacup that I filled with hot water advancing and put down a tea bag.
I lay down in the hot water and enjoyed the heat. The whole bathroom was filled with hot steam that had nowhere to go, and soon the room was filled by a hot steam. I drank the tea and looked up at the white ceiling. I enjoyed and did not discover that I fell asleep.

I woke up and shivered a little. The water had almost become cold so I tapade the water at once, and pulled my robe on me. The time had already become 10 o'clock in the morning, so I ran into the room and picked up clean riding clothes.
My black denim pants were clean since I last washed them, so I put on them directly and a nice purple sweater.
I hurried out of the stall. No horses were inside now when it was so hot out so now the horses could go out all day and eat happy on the green grass.
I came into that lonely house and stopped in the middle of the aisle. Not a sound was heard. Everything was so quiet. All that I knew was not there anymore, but everyone had gone home and I was left alone. I shivered a little, not to cold for it was an exceedingly hot day to freeze, but because it felt so empty. 

What I would do instead now I did not know myself. Lubricate the bridles and saddles? No, I did yesterday after I weathered at Sasha. Suede? No it is not needed. All boxes are as clean as they can be that a clean suede box wins nobody on. I sighed and walked out of the house and down to the largest of all the pasture. There went all my mares together. Danny went into a smaller paddock away from them along with my pony Silver Rain.

In the mare pasture, ate all my fine mares of the green grass, when I went in to them. Anyone who stood in front of them all was my Andalusian mares Jewel Mystery and Silver Spirit. Both fillies lifted up their heads when they saw me come in to them, but continued to eat on the green grass. I came up and patted Jewel Mystery of the neck before I went on to Silje who chewed just as satisfied on the green grass. Her stomach had begun to grow on her now and it was only a few months left on her before it was time for giving birth. I felt happy to know that I would have a foal out of all my horses. A snorting was heard behind me and I turned around. Sasha had gone back and buffed at me and stuck her head in my arms. I patted her and hugged her then. The Baroness was right about Arabian horses. Once they turned to a man, it was just the person who applied for them. She lifted her head from my lap and went to eating on the green grass. I smiled and lay down on the grass beside them all three and watched the clouds above me. In just a few hours we decided to go and meet Derek. I could hear that I was breathing cooler and when I closed my eyes so I could see the scenes from yesterday when he and I were sitting on the dock in the Golden Ridge Stables. I opened my eyes again and tried to keep me alert and think about other things, but no matter how I did so came the thoughts back. I could not help but smile and closed his eyes once more.
Some good memories, I need to have for myself!

När ska livet ta en ny vändning? - Del 19!

Chiara:
Det kändes som vi smög i evigheter och aldrig kom någonstans. När jag tittade ner över relingen så kunde jag knappt se botten på plattformen på grund av all tjock dimma.
-"Avalon, varför smyger vi? Det finns inga vakter här?" Viskade jag till honom, med en viss irritation i rösten.
-"Just därför smyger vi. Vi vet inte vart dom är och dom kan då dyka upp precis vart som helst!" Viskade han tillbaka och vinkade till oss att fortsätta framåt.
När vi gick längst med dom mörka korridorrerna, så verkade det som om det var dött på vakter. Vart vi än rörde oss verkade det som om ingen alls dök upp.
-"Detta är ju långsökt, varför går vi inte som normala människor?" Mumlade jag åt honom. Han stannade och vände sig om mot mig.
-"Jag behöver inte förklara mig fler gånger. Ju mer försiktigt vi rör oss, desto säkert slipper vi massa dramatik!" Svarade han irriterat.

-"Dramatik? Genom att smyga? Är du dum på riktigt?" Morrade jag. Ett skott hördes och ett skrik som kom direkt efter. -"Emma!" Viskade jag. Vi alla stod stilla och försökte lyssna om vart skriket kan ha kommit ifrån.
-"Dom måste vara ute på plattformen någonstans?" Sa Alex tyst. Avalon nickade.
-"Dom måste vara på helikopter plattformen, den som ligger längst upp!"
-"Vart är vi då? Vi kan inte se så mycket i den här dimman. Hur vet vi att vi inte går runt i cirklar?" Mumlade jag lågt.
-"Vänta!" Elisabeth började rota i sin axelväska och plockade snart upp en liten, svart rund kompass och gav den till Alex.
-"Så, åt vilket håll kan plattformen ligga? Norr eller nordväst? Nordöst kanske?" Hon krånglade med den där lilla kompassen att det kändes som vi vart stående på samma pungt i flera timmar.
-"Ge hit!" Sa jag och tog kompassen ifrån henne och fick den röda pilvisaren att peka mot norr. -"Om vi följer mot Norr borde vi kunna komam direkt till plattformen." Sa jag och pekade mot samma riktining vi var på väg mot. Avalon sköt mig framåt och ställde sig bakom mig.
-"Då får du visa vägen!" Log han. Jag höjde ett ögonbryn och vände mig om mot norr och började gå, snabbt!

Vi korsade genom massa korridorrer innan vi till slut kom fram till en trappa som tog oss längre upp. Jag stannade tvärt då vi kom till en mörk korridorr som inte hade fungerande lampor. 

-"Vad är det?" Viskade Avalon i mitt öra.
-"Shyssh" viskade jag och lyssnade. Något klingade mot metallen och det tycktes komma närmare. Avalon hörde också vad jag lyssnade efter och började att dra oss bakåt. Han la sin arm runt midjan på mig och hittade en öppen dörr där han stängde dörren om oss. Han lämnade en liten glipa öppen så han kunde titta ut.
Förbi dörren kom två män haltades. Han kunde se på deras ansikten att dom utstått slag och när dom haltade förbi oss, tittade Avalon ut genom dörren igen. Han såg hur dom försvann ner för trapporna och in i den tjocka dimman.
-"Vi måste vara nära Mr. Sands kontor." Mumlade han lågt och viftade ut oss alla från rummet.
-"Hur kan du veta det?" Viskade jag nyfiket. Jag hann inte se så mycket av männen.
-"Jag såg det på blåmärkerna. Bara Leon kan lämna sådana kraftiga slag."
-"Psst" sa jag lite för högt för alla hyssjade mig. Jag grimascherade åt dom och vi fortsatte längst med korridorren.

När vi kom till en ny trappa så stannade jag in dom.
-"Detta är nog sista trappan upp. Jag kan känna att luften är kallare här." Viskade jag. Avalon la en hand på min axel och sköt mig undan från dom andra.
-"Bra, för nu stannar du här!" Sa han lågt så bara jag kunde höra.
-"Va?" Morrade jag.
-"Du stannar här, jag vill inte utsätta dig för fara. Du har gjort det bra som tog oss hela vägen hit men nu tar vi hand om resten!" Han viskade väldigt lågt så orden var direkt riktade mot mig.
-"Jag ska med! Utan mig hade ni inte kommit hit. Vem vet vad som kan hända er när jag inte är mer!" Jag var irriterad, rent ut sagt förbannad att Avalon fortsatte att bråka om att få mig att stanna utom synhåll!
-"Vi är tacksamma för det men nu måste du stanna här! Du har inga som helst magiska kunskaper eller bär vapen med dig. Du är ett lätt byte med andra ord!"
-"Avalon, jag hör hur någon skrattar där uppe." Elisabeth viskade efter honom och strax efter det hörde vi hur någon sköt skott efter skott. Jag andades häftigt och försökte smita förbi Avalon som la armen ivägen för mig. Han tog ett hårt tag om mina axlar och satte mig ner bakom en tunna.
-"Du stannar här!" Morrade han igen och höll upp en handflata mot mig.

-"Om du ska kasta en förhäxning på mig så kan du glömma det!" Jag slog bort hans hand och tittade tjurigt på honom. -"Jag stannar här, men är ni inte tillbaka inom loppet av 10 minuter så kommer jag!"
-"45 minuter!" Sa Avalon emot mig.
-"30 minuter!" Fortsatte jag!
-"35 minuter!" Envisades Avalon!
-"Men herregud! Skärp er!" Lisa ställde sig imellan oss och tittade lika irriterat på Avalon som jag gjorde.
-"20 minuter!" Sa jag. -"Det är mitt slutliga svar och inte mer!" Avalon nickade.
-"Okej, är vi inte tillbaka inom 20 minuter får du komma och rädda oss. Hur du gör, är upp till dig men gör dig inte synlig!" Jag nickade och höll fram min hand mot honom. Han stack sin hand i min och vi skakade på det!
-"Herregud så barnslig ni är!" Mumlade Elisabeth som började långsamt röra sig upp för trapporna med resten av gänget efter sig.

Jag såg på hur dom försvann upp för trapporna och in i den vita dimman. Ensam satte jag mig upp på tunnan och hade lust att riva av mig håret. Han var så envis! Jag bet mig i läppen och gömde ansiktet i händerna och försökte anstränga mig för att inte springa efter dom!
På ovansidan kunde jag höra hur någon slogs, det gick inte att miste på när nävarna träffade något. Folk skrek och skrattade och visslade för något. Jag tittade ner på mitt armbandsur och såg att det bara gått några minuter, det kändes som flera timmar. Jag bet mig i läppen igen och letade genom i väskan efter något att fördriva tiden med. Istället så låg det bara ett rep där, den ena walkien och skrinet som Linda gett mig. Det kliade i fingrarna att få öppna asken, men jag valde att låta bli.
Folket från helikopterplattan skrattade högre än någonsin men ganska snart så överröstades skrattet till en massa surr. Jag ställde mig upp och började röra mig mot trapporna.
Jag struntade i att vänta 20 minuter och började skynda mig upp för trapporna.

Halvvägs upp för trapporna krockade jag med något. Det jag stötte i vad jag såg, ett stycke grönt tyg. Jag tittade upp och såg in i ett kvinnligt ansikte. Ansiktet var stelt och utryckslöst. Läpparna drog ihop sig till ett leende, vilket fick mig att backa undan från henne, ner för trapporna och hon tog ett steg i taget efter mig. När jag kom ner plant på gången backade jag bakåt ännu mer ifrån henne. Bakom henne kunde jag se att en man följde efter henne. Mannen var smal och såg trött och tärd ut, men i hans ögon kunde jag se vad han tänkte.
-"Vad väntar du på Claire?" Frågade han kvinnan som fortsatte stirra på mig. Jag tittade tillbaka på kvinnan. Hon bar en sådan grön och elegant klänning så det såg ut som att den bars upp av gröna löv. Hennes blonda hår var uppsatt i en knut bakom nacken med hjälp av en härlig grön murgröna.
Claire lyfte den ena handflatan och riktad den mot mig. Jag vände mig om och började springa in i dimmorna för att undvika henne.

Men jag hann inte så långt tills jag kände hur min kropp vart stel och jag kunde inte röra en enda muskel. Något drog mig tillbaka till Claire och när jag stod mitt emot henne så kunde jag se hur mannen bakom henne log, liksom hon gjorde.
-"Jag har nog väntat länge nog!" Log hon. Hennes handflata var fortfarande riktad mot mig och hon la den över bröstet på mig. Jag försökte dra mig undan från henne, men hur jag än försökte verkade min kropp inte lyda mig. Hon slutade le och tittade in i mina ögon. Hennes ögon som nyss var blåa hade fått en grönaktig ton och trycket på bröstet ökade och mitt hjärta slog oregelbundna slag.
-"Sluta!" Viskade jag, min röst lydde mig inte. Benen gav vika och jag föll ner på knä framför henne. Hela hon glödde upp i ett grönt sken. Med sin andra hand la hon den över pannan på mig.
-"Sov," sa hon och mitt minne bleknade och min värld lyste upp i ett vitt sken med stänk av grönt, innan jag sen föll ner i ett evigt mörker.

Les mer i arkivet » Juli 2017 » Juni 2017 » Maj 2017 » April 2017 » Mars 2017 » Februari 2017 » Januari 2017 » December 2016 » November 2016 » Oktober 2016 » September 2016 » Augusti 2016 » Juli 2016 » Juni 2016 » Maj 2016 » April 2016 » Mars 2016 » Februari 2016 » Januari 2016 » December 2015 » November 2015 » Oktober 2015 » September 2015 » Augusti 2015 » Juli 2015 » Juni 2015 » Maj 2015 » April 2015 » Mars 2015 » Februari 2015 » Januari 2015 » December 2014 » November 2014 » Oktober 2014 » September 2014 » Augusti 2014 » Juli 2014 » Juni 2014 » Maj 2014 » April 2014 » Mars 2014 » Februari 2014 » Januari 2014 » December 2013 » November 2013 » Oktober 2013 » September 2013 » Augusti 2013






★ legg meg til som venn
Hei! Her kan du skrive litt om deg, din blogg og dine interesser. Du kan også skrive epostadressen din her :-) Håper du liker designet!