... varje gång jag spelar efter ett avbrott på några veckor (trots behållit min närvaropoäng) blir jag alltid glad och på bättre humör att höra dom alla igen efter en tid. Jag blir som dragen att stanna kvar för er alla betyder så otroligt mycket för mig, gamla som nya jag lär känna och får ett egent speciellt band till. 

 

Känslan att stå vid det faktum att lämna en klubb man varit med i sen start, får en att stanna vid en avgrund. Antingen hoppar du och flyger till andra sidan för att fortsätta umgås med dom du bäst gillar eller så väljer du att falla ner och falla ett bra tag, fundera på om ditt beslut var bra nog eller inte. Hur länge du faller beror på dig, var det värt att falla och strunta i att flyga till de människor du bryr dig bäst om?
Jag har stått vid kanten ner till avgrunden under de veckor jag varit borta, jag har stått där och funderat och flera gånger nästan tagit steget ut och låtit mig falla, men så fort jag spelar och skriver eller pratar med tjejerna så liksom ropar dom på mig från andra sidan och jag beslutar att flyga över istället. 

 

Jag märker själv ibland hur dåligt jag mår över det, att inte spela och jag mår inte bättre av att känna mig stressad att få in min närvaro, vilket inte ska bli ett krav för mig. Jag väljer själv om jag vill leka eller inte... och det hela ger mig sådana blandade känslor att jag inte vet vad jag ska göra. Istället står jag och sliter ut massa tovor i håret, sliter och drar och gnuggar fingarna mot varandra så de blir röda och gör ont. Jag gillar du prata med dom alla och ha roligt i spelet, höra hur deras misslyckanden och sen glädjerop, det är det som förgyller min vardag med dom alla, det är ju dom som får mig att må bra!

Så varför står jag fortfarande på kanten och tvekar? 

Inte ens jag vet varför, så jag låter hellre känslorna svalla och väljer hellre stå där på kanten, antingen hoppa och flyga eller falla i all evighet.