Frosteye!
Namn: Frosteye
Smeknamn: Frost
Mankhöjd: 160 cm
Kön: Sto
Ålder: 12 år
e: Frostknight
u: Rubyeye
Ras: Akhal-teke
Bästa gren: Hoppa
Personlighet: Efterklok, smart, fantastiskt hoppare och älskar äpplen!
Historia:
Om det är någon som inte har haft en så lätt uppväxt så är det nog mitt fina sto Frosteye!
Hon föddes på Vingården en helt vanlig och stjärnklar natt. Dock var födseln inte så lugn. Frosts mamma kämpade på hela natten innan fölet äntligen kom ut men glädjen varade inte så länge. Rubyeye kämpade med att stå upp efter födelsen av hennes dotter men mitt på dagen, några timmar efter fölandet, drog hon sitt sista andetag och lämnade jordelivet. Frost visste inte att hon redan då stod öga mot öga med ödet.
Några år senare, närmare hennes 3 års dag, hade Frost under senaste 1½ åren bytt 4 olika ägare och alla hade kämpat men färgäves försökt rida in de ivriga stoet som vägrade låta en människa röra henne. Så till slut efter mycket velande mellan varje ägare så var hon tillbaka på Vingården och Baronessan själv tog över träningen på det ivriga stoet. Hon var nu 3 ½ år gammal.
Baronessan kämpade väl med henne men skam den som ger sig. Baronessan var minst lika envis, om inte envisare, som Frost och mycket snart så kunde Baronessan sitta upp på stoet som gladligen gick med på att låta sig ridas, fast bara ner för backen innan hon satte av i full galopp och kastade upp bakbenen långt upp mot himlen. Baroenssan höll sig fast och klamrade in hällarna i sidorna på Frost. Nu fick hon springa för kung och fosterland och nog kunde hon springa OCH hoppa. Ett hinder på 1.5 meter stoppade inte Frost från att med lätthet glida snyggt över och landa säkert på alla 4 hovar och fortsätta springa vidare tills ett nytt skogshinder döck upp.
Innan ridturen var slut och Frost hade fått av sig all energi, stannade dom vid sandstranden bakom Ridhuset och badade. Frost kunde inte vara lyckligare och hoppade ut i kalla vattnet så det sprätte överallt. Baroenssan på hennes rygg skrattade lyckligt med henne.
Bara 1 ½ år senare så visade Baroenssan upp Frost för mig. Jag som redan hade en häst, som var långt kommen med åldern, tittade på den stora och lugna hästen med räddsla. Att jag ens tänkte på att skaffa en till häst var mig obegripligt även för mig själv. Men Baroenssan lovade att Frost var en lovande hopphäst och berättade att hon behövde komma till en långvarigt hem utan att behöva säljas vidare. Frost var nu 5 år och hade blivit riden flitigt av Baronessan själv men hon började känna att hennes gamla knän inte längre klarade av att rida som förr och ville att jag skulle ha Frost.
Jag fick henne billigt om jag gick med på att flytta in på Vingården och hjälpa henne med stallsysslorna, plocka mogna vindruvor m.m.
Jag funderade en stund, red henne på gården. Jag kände varenda muskel i hennes kropp och hur smidigt hon rörde sig.
Baronessan hade rätt, Frost var den perfekta ridhästen. Tills hon bad mig att testa hoppa henne och Baroenssans Butler byggde genast upp ett hinder på först 30 cm. Jag ställde Frost en bit ifrån och började med att sätte igång henne i en lugn samlad galopp. Jag blundade men kände sen hur vi lyfte lätt och landade säkert på andra sidan. Butlerna höjde 10 cm varje gång och jag vart modigare och modigare ju högre vi hoppade. Tills han satte hindret på 90 cm.
Nu svalde jag, böjde mig fram och klappade Frost på halsen och viskade lågt.
-"Landa säkert nu." Jag satte hällarna i sidorna och Frost satte igång i galopp. Jag slöt ögonen, lutade mig framåt och kände hur vi flög. Allt hände i slowmotion. Och kände sen att Frosts alla 4 hovar slog i marken. Hon galopperade en bit ifrån hindret och sen stannade hon. Jag öppnade ögonen och tittade bort mot hindret. Den stod upp, vickade inte ens. Jag slängde mig om halsen på Frost och tackade henne så mycket.
Baronessan log och jag tittade på henne med ett leende och hon förstod att jag hade bestämt mig. Frost var och är än idag min bästa vän.
