Music inspiration: Fall Out Boy - Alone Together and Young Volcanoes Lyrics by Fall Out Boy!

Det dundrar i trappan när någon springer upp för trappan i full fart, hoppar över ett steg för att komma upp fortare och det låter som en hjord med bufflar som kommer springandes.
Min rumsdörr kastas upp och i öppningen står min mamma, en smal kvinna i slitna gråa jeanbyxor och en slarvigt knäppt blå rutig skjorta, det långa svarta håret spretar åt alla håll och det såg ut som hon slitit för hårt med borsten för att det ska ligga rakt, men totalt misslyckas. Hennes hår såg ut som ett skattbo.
Min mamma var ingen stresstålig människa och tidsoptimist medan jag var den raka motsatta, kom alltid försent och höll aldrig de tider jag lovade, jag kom den tid jag kände mig för. Hon andades häftigt när hon stirrade på mig.
Jag låg på rygg i min obäddade säng i ett mörkt rum med solglasögon på mig. Fullt påklädd med minst lika slitna jeans som min mamma. En svart t-shirt och utgågna svarta och vita sneakers. Jag gjorde ingen större ansträgning att lämna sängen utan väntade på att min stressande mamma skulle starta samtalet.
"Ellie, snälla!" Bad hon bedrövligt. Jag öppnade skärmen på min telefon och kollade på klockan. Kvart över 11 mitt på dagen, vi skulle ha varit på Hästsportcentret för en timme sen.

Jag suckade och slog ihop skärmen på telefonen, satte mig upp på sängkanten och sträckte på mig, utan brådska i kroppen och tog den tid jag behövde för att sträcka ut ryggen. Min mamma stampade irriterat och otåligt med foten och väntade på mig.
"Om du kunde vara mer som mig..." suckade hon lågt och irriterat när jag äntligen lämnade rummet och gick ner för trapporna. Jag ignorerade henne, min mamma hade alltid önskat jag vet mer som henne än som min pappa. Min pappa var ingen tidsoptimist och stressade sig aldrig att vara i tid, men jag tror min mamma lyckades få honom ibland att komma iväg i god tid.
Fast det var länge sen.
Mina föräldrar skillde sig för många år sen och bor nu på olika håll. Pappa flyttade till Skördebygden och har bott där i tio år snart och han hade en ny familj. Jag har två halvbröder på nio och sex år, galna, orädda och full av äventyr. Tyvärr träffar jag dom inte så ofta som jag borde, men det känns ibland som om min pappa glömt bort vem jag är när vi stötter på varandra, pinsamt.
Bilen studsade till vid en väggrop och vad som än låg i bagautrymmet, kastades det omkull och skapade ett olidigt ljud, som om något gick sönder.
"Låt hoppas att vi inte är allt för försenade!" Suckade min mamma när vi körde igenom Silverglad Byn.
Jo jag ska kolla på en häst idag, ett svart engelska fullblod, en ung hingst. Varför skulle jag få en häst?
För min mamma ville lära mig att ta ansvar, där bland annat lära mig att tiden var viktigt att komma ihåg, att aldrig komma försent eller missa minuterna.

Den röda bubblan med svart motorhuvud, körde förbi Marleys Gård där det hölls ett ridläger för yngre barn. Små ryttare på små ponnyer som kämpade på Barrel Racing banan och rundade tunnorna så fort dom kunde för att komma i mål så fort som möjligt. Marleys ponny ridläger var en av de populäraste ridlägrerna i hela Jorvik och turen att få en plats var låg eftersom ansökningarna till lägret var sjumila lång. Jag vet att jag anmälde mg ett par gånger, kom med ett år men fick lämna lägret samma dag. Lägret gällde bara tjejer och pojkar med en egen ponny.
Jag kunde inte låta bli att le, att äga en häst skulle kanske ändra mitt sätt på synen att hålla tiderna. Tidiga mornar, doften av häst, stall och hö, en skön morgon tur på ryggen genom skogar av grönt, en härlig strand galopp, ett dopp i det blåa havet, vad mer kan man som hästägare önska sig?
"De väntar nog på oss!" Uppmuntrade jag min oroliga mamma som fortarande var orolig över att vi var en och en halvtimme försenad till att se på den nya hästen.
Den röda bubblan körde upp för serpentinvägen till Vingården och snart kunde vi se de vita marmormuren med två stegrande marmorhästar med en svart stålskylt mellan dom; Vingården.

Vi parkerade bilen på sidan av vid Biblioteket och klev ur bilen. Klockan hade slagit tolv. Solen värmde intensivt så det kändes på toppen av huvudet, en värme som spred sig hela vägen in till hårroten.
Jag satte min svarta ridhjälm över mitt blonda korta hår och så började vi gå till Hästsportcentret. Där stod stallföreståndaren Judy tillsammans med Vingårdens ägare Baronessan, en gammal dam med gammal klassisk stil. Lila/rosa klänning som nåde precis till marken. Runt hennes hals hade hon en grön rubin som också matchade hennes gröna ögon. Sminkad med grön/rosa ögonskugga och rosa och fylliga läppar. Hennes gråa hår var uppsatt i en elegant klassisk knut.
En riktigt vacker och gammal kvinna att se på, man kan ju undra hur hon såg ut under hennes yngre dagar.
Judy var raka motsatsen. Hennes bruna hår var uppsatt i en hästsvans, blå stalljacka, blåa jeansridbyxor och limegröna stövlar.
Min mamma vinkade efter dom när vi kom in på Hästsportcentrets område och log ett ursäktande leende.
Judy var inte imponerad. Hon hade placerade handen över höften och stampade med stöveln mot marken.
"Antar att ni är här för att titta på Nightshade?" Undrade hon och tittade ner på armbandsuret. Min mamma nickade.
"Ja vi ber om ursäkt för att vi är försenade, vi hade lite problem med bilen!" Log hon skevt och hennes bruna ögon sneglade på mig. Jag var ett bilproblem alltså.
"Jag gillar inte att man kommer försent när jag sagt en tid som funkar, speciellt när jag har många andra köpare som är intresserad av honom!" Poängterade Judy missnöjt och hon utbytte en blick med Baronessan. Hon stod bredvid Judy utan att säga ett ord, enda hon gjorde var att le.
"Men vi är här nu!" Fortsatte min mamma ängsligt och gungade oroligt på hälarna och tittade på mig ännu en gång, jag kanske borde ha lagt mer effort på att komma iväg i god tid än att dra ut på tiden.

"Ja, men Nightshade är tyvärr såld till en annan." Luften gick ur min mamma och hon blev alldeles vit i ansiktet, ögonen blev glansiga och hon höll på att bryta ihop. Jag klappade henne på armen medan hon pillade på nervöst på hennes naglar.
"Det är okej mamma, det finns fler hästar därut!" Jag tog hennes hand i min och drog med henne tillbaka till bilen. Min mamma följde med som i trans och hade inte större val än att följa med, hästen hon hittat som skulle passa mig såldes till en annan tjej eller kille bara för jag inte skyndade mig snabbt nog i morse utan drog ut rejält på tiden.
"Om ni inte..." hörde vi Baroenssan säga när hon öppnade munnen. Vi stannade och vände oss om mot henne. "Jag har en Jorvikisk varmblodshingst som behöver ett nytt hem. Ni vill inte pröva rida honom?" Log hon och knatade fram till oss. Jag tittade på min mamma, hon fick tillbaka färgen i ansiktet och ett nytt hopp väcktes inom henne. Undra vem som egentligen skulle ha en häst? Hon eller jag?
Jag fnissade.
"Ja jag vill gärna se honom!" Sa jag lent och följde med Baronessan in i stallet, där mitt på stallgången stod en fullt utrustad avblekbar skimmel hingst med riktigt mörk man och svans. Bruna nyfikna ögon med öronen framåt mot oss, han var riktigt vacker att se på.
"Han heter Ashdancer..." Började Baronessan när vi gick närmare hingsten, som sträckte ut på halsen för att nosa på oss, men främst drog han sig till att sniffa mig rakt i ansiktet, länge gick hans mule runt mig innan han frustade till och jag fick en härlig dusch i ansiktet. Han fortsatte undersöka mig längre ner på tröjan. "Jag tror han gillar dig Ellie!" Skrockade Baronessan och klappade hingsten på halsen.
Ashdancer hade gått från tröjan och ner till byxorna, längre ner kom han inte men det var tillräckligt för honom att undersöka vem jag var. Han rättade upp sitt gråa huvud och vände på huvudet sen mot Baronessan och naffsade henne lite i ärmen på klänningen.
"Vill du pröva rida honom?" Frågade hon mig. Hon behhövde inte fråga två gånger, jag ville verkligen rida honom. "Vi har en paddock nedanför Vingården, du kan få låna den och testa rida honom." Log hon uppmuntrande och knäppte lös Ashdancer från stallgången.

Tillsammans vandrade jag och Ashdancer ner till paddocken från Vingården, bakom oss gick min mamma, Baronessan och Judy, pratade lågt med varandra men vad som sades brydde jag mig inte om. Jag hade bara ögonen på Ashdancer som lugnt skrittade bredvid mig, nyfiken på vart vi skulle och passade även på att nypa efter gräs vid vägkanten. Han rörde sig fantastisk och varje litet steg såg inte det minsta klumpigt ut utan mjukt och graciöst.
Han slog med svansen och frustade när bromsen retade honom, men fortsatte att skritta fint bredvid mig tills vi vek av från vägen och ner för en nertrampad stig som lede oss till en oval utepaddock med trästaket.
Paddocken låg precis nedanför Vingården och ovanför trädgården. Paddocken låg som på ett tillplattat berg med ett och ett annan träd som fått stått kvar och vuxit upp.
Ashdancers steg klampade över den lilla bron mellan vägen och Paddocken och snart stod på Paddockens bruna, jordiga mark och skulle snart ta våran första ridtur tillsammans. Min mamma, Baronessan och Judy stod kvar på bron vid början av paddocken och tittade på oss när vi ställde upp oss på mittenlinjen och gjorde mig redo att stiga upp i sadeln. Tacka gudarna att jag lärde mig rida när jag var liten.
Jag drog ner stigbyglarna och mätte upp dom med min arm för att se om de var i perfekt längd och efter mättningen satte jag in min vänsterfot i stigbygeln och satte mig upp i sadeln, Ashdancer stod helt stilla och väntade tills jag kom upp i sadeln.

Jag satt kvar en stund i sadeln och kände efter, stigbyglarna kändes bra och sadeln var mjuk och bekväm.
Försiktigt smackade jag igång honom. Ashdancer reagerade direkt och började skritta framåt och vi skrittade runt ett par varv innan jag tyckte vi kunde pröva på traven. Traven var taktiskt och jag satt som på en stol i arbetstraven. Mitt ansikte sken lika stort som solen och jag kunde inte undgå att skratta, det var bekvämare att rida i arbetstrav än att rida lätt. Efter tredje trav varvet med några volter och serpentiner, prövade vi på galoppen.
En samlad arbetsgalopp där Ashdancer direkt gick på tygeln, vid minsta lilla hjälpmedel jag bad om gjorde han det jag ville och denna gången skrattade jag högt och lyckligt. Vem den där Nightshade än var, kunde han inte ha varit bättre än vad Ash var. Så smidig, graciöst, lyhörd och helt fantastiskt.
Grå som aska men med bruna och kloka ögon, en häst med ett lugnt sinne och temperament, detta var allt vad jag önskade i en häst.
En vän för livet.