Kedjorna som fjättrade mina ben i den gråa- och kalla stenväggen, var mitt straff. Ett straff jag kanske förtjänat?
Om jag ändå kunde förstå varför det var fel att vara den jag var?
Bojorna gjorde det omöjligt för mig att fly. Fly från dessa omslutande väggar som dolde allt ljus och ljud från utsidan. Väggarna som krympte för varje liten minut jag satt här inne.
Rädslan för trånga utrymmen var min största skräck här i livet och nu satt jag här; Oförmögen att fly, oförmögen att känna doften av friheten, oduglig att vara mig själv, oduglig att älska, en usel dotter, ett minne blott av vad jag skulle kunna frambringa här i livet.
En misslyckad ättling.
Fortsättning följer..